Kategorier
Kina Politik Taiwan

«Landet» Taiwan

En företrädare Liao vid Taibeis «representationskontor» i Sverige skriver på statstelevisionens debattsida att han stödjer «demonstranterna» i Hongkong, och att demonstrationerna härrör från Beijings löftesbrott mot devisen ett land två system. Bland annat menar herr Liao att Hongkongs chefsminister Lin Yue’e är tillsatt av Beijing, men den tillsättningen är ren formalia. Hon är naturligtvis vald enligt grundlagens förfarande.

Kulturattaché Liao kan lika lite som någon annan kvalificera påståendet att Beijing lägger sig i självstyret, men det ligger förstås i hans intresse att så långt som möjligt distansera sig från en motsvarande lösning för Taiwan. Tesen är att om Beijing inte respekterar Hongkong (vilket man alltså gör), så kommer man inte heller att respektera Taiwan.

Nå, det intressanta med herr Liaos artikel är emellertid inte detta, utan hans övriga krumbukter i sammanhanget. Han menar exempelvis att «Taiwan har varit ett suveränt land i 108 år», en utsaga som vi nog behöver dissekera en smula.

Taiwan besattes under Yuan-dynastin (1200-tal), men befolkades först under en kortare europeisk kolonisation under Nederländerna och Spanien på 1600-talet. Japan invaderade ön 1895 som en del av sinojapanska kriget, och annekterade ön i imperiet. Taiwan var således japanskt fram till krigsslutet 1945.

Sant är förstås att Republiken Kina grundades 1912, efter att dynastin Qing störtats. Man får utgå från att herr Liao med «Taiwan» menar just Republiken Kina, det rövarband av nationalister som förlorade inbördeskriget och utropade lokal diktatur på Taiwan 1949.

Man ansågs då alltjämt representera Kina i dess helhet i omvärldens ögon, en ställning man förlorade 1971. Sedan dess är det Folkrepubliken Kina som ses som företrädare för ett och endast ett Kina, och det är därför «Taiwan» har ett «representationskontor» snarare än en ambassad eller ett konsulat.

Fram tills nyligen gjorde såväl nationalister i Taibei som kommunister i Beijing anspråk på att vara Kinas rättmätiga företrädare, men man tycks på ön nu ha gett upp den tanken och ser sig mer som «taiwaneser». Herr Liaos anspråk om en 108-årig suveränitet går emellertid i motsatt riktning.

Herr Liao slår sig för bröstet angående Taiwans status som en blomstrande demokrati, och undrar varför man skulle vilja byta bort sina friheter för en modell med ett land, två system. Men dels är dessa friheter relativt nyvunna, eftersom Taiwans demokratiska rötter stammar från 1990-talet, efter decennier av undantagstillstånd, diktatur och vit terror.

Dels är själva syftet med ett land, två system att man behåller sina friheter, men att man gör avkall på nationell suveränitet och lämnar försvar och utrikespolitik till Beijing. Dels är Taiwans försprång i stort sett uppätet, och Kina är på väg att passera världens tidigare verkstad i välstånd.

Men framförallt är den praktiska integrationen mellan Kina och Taiwan redan av sådan omfattning att det är helt naturligt med en fredlig återförening. Mängder av kineser från Taiwan bor och arbetar på fastlandet, och de båda kontrahenterna förenas av samma språk och samma kultur. Det torde därför bara vara en tidsfråga innan man slår sina påsar ihop.