Årliga plenarsessioner i Nationella folkkongressen respektive Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens fortskrider en smula i skuggan av det israeliska folkmordet i Gaza, den molande konflikten i Ukraïna samt lokala nyheter som den svenska Nato-anslutningen. Det kan samtidigt passa Kina ganska bra att få operera i kulisserna ett tag.
Sessionerna – Lianghui (两会, två konferenser) – har i själva verket fokus på sådant inrikesgods som inte är så intressant för en utrikes åhörarskara, som skola och minoritetspolitik. Men det är också ett tillfälle för Partiet att presentera den fortsatta inriktningen samt låta sig intervjuas i allehanda frågor.
Signaler som emanerar från Beijing är således att man ämnar upprätthålla samma mål om fem procents tillväxt även under 2024, vilket givet de turbulenta omständigheterna är en ambitiös målsättning. Försvaret erhåller en sjuprocentig uppräkning, men ligger ändå stabilt under två procent av BNP, och man når alltså inte upp till Nato-standard ens om man räknar in dolda summor till ytterligare en tredjedel.
I kontext utgör den kinesiska försvarsbudgeten en tredjedel av den amerikanska, eller kanske runt hälften med köpkraftsjustering. Omvänt är den av samma dimension som den samlade budgeten i Indien, Japan, Sydkorea, Australien och ytterligare tolv länder i regionen. Man bör förstå det som att Kina är en betydande regional militärmakt, men inte en global.
Uttryckt som andel av statens utgifter rör det sig om under fem procent, i kontinuerligt sjunkande trend. Det är betydligt mindre än de flesta grannländer, utöver Japan, och indikerar alltså inte någon betydande upprustning utan en stabil ordning, i kontrast till mediespinnet om Kina som en «aggressiv» militärmakt.
Nej, Kinas fokus är och förblir ekonomin, mer precist den teknologi som allt mer utgör fundament. Innovationer och satsning på forskning och teknisk utveckling är således kärnan i budskapet, i syfte att ta sig förbi de hinder som amerikansk exportkontroll utgör. Kina har för avsikt att bli självförsörjande i sådana delar där man ligger efter, som avancerad halvledarteknik.
Men en given konsekvens av det är att Kina därmed inte bara kommer ikapp, utan även går förbi och småningom blir en ledande halvledarmakt, med förmåga att konkurrera ut resten av fältet givet sin blotta storlek och andra fördelar i form av logistik och produktionskapacitet. USA skjuter sig därför i foten genom att på så sätt stimulera Kina till avancemang, i utbyte mot att kunna sinka nationen under en kortare tid – därav fem procent i tillväxt snarare än kanske sju eller åtta.
Ytterligare hinder utgörs av amerikansk och västlig merkantilism med tariffer och andra vägbulor för kinesisk export, exempelvis av elbilar, Det heliga klimat sägs vara av största vikt för Bryssel, men tydligen inte till priset av att låta Kina «invadera» Europa med solceller, vindturbiner, elbilar och annan grön teknik där man är världsledande och fullständigt dominerande.
Man kanske har en poäng i att Kina måste öppna sin marknad mer, men i grunden är denna «avglobalisering» skadlig för alla parter, inte bara för Kina. Det är en «lose-lose-situation», där vi i Europa kommer att dra det allra kortaste strået, eftersom vi är fullständigt beroende av export för vår välfärd och inte självförsörjande i den grad som USA och Kina är. Ty Kina kommer naturligtvis att svara på sådana handelshinder med reciproka medel, varvid tysk industri drabbas hårt.
USA kunde ta hål på den japanska ekonomiska utvecklingen och neutralisera den japanska halvledarbranschen med ungefär samma medel som man i dag riktar mot Kina, om än med annan retorik. Men Kina är så mycket större och mer betydande än Japan, och har med sin dominans i produktionskapacitet och monopolställning kring vissa nyckelprodukter en helt annan förmåga att bjuda motstånd.
Därför går Kina segrande ur striden, men möjligen med en viss bitterhet och fientlig inställning till Väst. Det skulle gynna oss (och dem) mer med fortsatt öppenhet och samverkan, istället för «konkurrens» i skilda system och med omåttligt fulspel. Global handel och annat utbyte är win-win, och vår kaka blir därför inte mindre för att Kinas växer – tvärtom.
