När fågelskrämman Ann Linde kraxar på sin bräkiga storrökarskånska i allehanda utrikes ärenden har hon naturligtvis ingen som helst kraft att sätta bakom orden, utan ekar blott husses intentioner och ideologi. Med husse avses mestadels Washington, men emellanåt även Bryssel.
Något liknande gäller även Storbritannien, det forna jätteimperiet vars kostym man emellanåt alltjämt söker fylla i någon sorts nostalgisk törnrosadröm. Man skickar således hangarfartyg till Sydkinesiska sjön i syfte att leka Global Britain, men om det inte vore för den därstädes parkerade amerikanska flottan hade man knappast gett sig på uppdraget att «värna öppna farleder» som ingen vill stänga.
Samma sak gäller förstås de franska, tyska och andra europeiska skorvar som frekventerar regionen, men de länderna är medvetna om att de är små regionala spelare under «den fria världens ledare», medan Storbritannien helt enkelt har storhetsvansinne. Man är en liten skällande terrier med en stor grand danois’ attityd, för att parafrasera en känd liknelse.
När Kapten Amerika beslöt sig för att packa ihop efter tjugo års ockupation av Afghanistan blev snopenheten därför stor i såväl Storbritannien som EU, dels för att man inte konsulterades i saken, och dels för att flykten motiverades med att uppdraget var slutfört, att man aldrig hade för avsikt att bygga nation von oben, vilket man säkert länge trodde i både Bryssel och London – man var ju där för kvinnorna och flickorna.
Man kom därmed plötsligt till insikt om att man inte kunde stanna kvar på eget bevåg utan amerikansk närvaro, det vill säga varken Sverige eller EU, men inte heller Global Britain eller Nato. Om EU och Nato spelar andrafiol i orkestern under amerikansk ledning, är Storbritanniens motsvarande roll att spela triangel.
Sleepy Joe Biden försäkrade visserligen att America is back, men av den retoriken har inte mycket omsatts i ord. Tarifferna mot de «allierade» i Europa är kvar, och hans tillbakadragande från Afghanistan lämnar lika mycket America first i eftersmak som företrädarens handlingar. USA sjappar och lämnar till Europa att åter ta hand om konsekvenserna i form av flyktingar, på samma sätt som tidigare i Irak, Syrien och annorstädes, utan att kompensera för det.
Storbritannien bidrar inte heller i en sådan insats, utan lämnade ju unionen för att ha kontroll över sina gränser och inte ta order från Bryssel. Man ville både ha och äta kakan, men står nu med en sämre deal med både EU och USA än eljest, samtidigt som man tror sig vara en global spelare som kan utmana Kina på olika sätt, till exempel med angrepp mot Huawei och kinesisk inrikespolitik i Xinjiang och Hongkong.
Ett bättre namn på den forna kolonialmakten, vars imperium byggdes av expansion, kolonialism, slaveri, folkmord och förbränning av kol, är kanske Lillbritannien, en patetisk och pytteliten ö avknoppad från både EU och USA, på drift mot okänt mål i all dess arrogans, med absolut ingen förmåga alls att upprätthålla «mänskliga rättigheter» eller uppnå andra storvulna ambitioner, varken i Kabul eller annorstädes.