Den lilla baltiska sovjetstaten ville av någon anledning reta upp Beijing genom att låta öppna ett representationskontor i namn av «Taiwan» snarare än som brukligt «Taibei». Det strider mot vedertagen internationell policy, och utgör i Zhongnanhais optik ett försök att stärka secessionistiska krafter på ön.
Bakom scenen finns naturligtvis USA i någon kapacitet, bland annat som finansiellt stöd, i det givna syftet att söka taiwanesisk självständighet och därmed mucka gräl med Kina. Det är en del i en omfattande ambition att sabotera, obstruera och innesluta Kina.
Det är nämligen uteslutet att ett pluttland på egen hand skulle inlåta sig i en sådan manöver, etfersom konsekvenserna blir kännbara. Fråga bara Norge, vars stortingsutsedda nobelkommitté valde att belöna en kinesisk dissident och därmed placerades i frysboxen under åtta års tid. Norrmännen kröp sedermera till korset.
Litauens export till Kina uppgår visserligen bara till en procent och importen till tre, men det är även en fråga om underleverantörer från andra länder i EU. Efter att de diplomatiska relationerna nedgraderades, tog Kina helt sonika bort Litauen från sina handelssystem, med resultat att Litauens försörjningskedja började hacka betänkligt.
Problemen spillde även över på andra medlemsländer, men EU som helhet har ingen egentlig möjlighet att agera utan att fördjupa krisen och lägga krokben för sig själv. USA kan inte heller lösa den typen av problem, och kan inte hålla Litauen under armarna mer än tillfälligt.
Landets president Gitanas Nauseda berättar således nu att det var ett «misstag» att öppna kontoret i Taiwans namn, och hävdar att han inte blev konsulterad i ärendet. Han måste dock rimligen ha känt till kalabaliken, och kunde således ta eget initiativ. Att visa ånger löser dock inga problem, och Litauen måste således agera för att återställa status quo.
Man hävdar från Litauens sida att Kina har tagit ett «politiskt steg» genom att «hota» medlemsstater i EU, men det verkliga politiska intrånget är alltjämt när enskilda länder försöker lägga sig i Kinas angelägenheter, enkannerligen att försöka bryta loss en del av dess territorium.
Det kunde vara hög tid att frångå den sortens interventionistiska politik, och sköta sina egna bestyr istället för att ständigt och jämt lägga näsan i blöt i andras affärer. Dels är det tämligen lönlöst, eftersom Kina aldrig kommer att släppa Taiwan, och dels är det kontraproduktivt, vilket exemplen Norge och Litauen visar.