Pendelslagen är stora i svensk politik, som en notorisk ledarredaktion konstaterar. Den ena dagen är massinvandring räddningen på välfärden och en reform som antas generera miljarder till kommunerna, den andra orsaken till segregation, våld och kriminalitet. Ena stunden alliansfrihet, den andra medlemskap i Nato.
Det är så för att den ankdamm som definierar svensk politik kräver konsensus, och den som är emot det rådande narrativet i den ytterligt trånga åsiktskorridoren blir persona non grata i debatten. Alla måste sjunga i samma tonart, och det är också därför det alltid går snett, då nyanserna försvinner när allt är i antingen dur eller moll i den aptrista svenska politikpopen.
En sådan pendelrörelse gäller synen på barn, enligt den notoriska ledarredaktionen. Visserligen är straffen alldeles för låga för barn som mördar, men för den skull ska livstids fängelse inte utdömas för individer som saknar full förmåga att inse konsekvenser av sitt handlande, enligt redaktionens retorik.
Mot det kan man enkelt invända att tonårsbarn som mördar har tillräcklig kognitiv förmåga att förstå innebörden av mord, nämligen att offret tas av daga och inte kommer åter. Saken gäller här planerade mord, inte dråp under affekt.
En annan invändning är att tonårsbarn som har fallit så långt bortanför den instinktiva moralen måste hållas borta från samhället, nämligen för att allmänheten måste skyddas från bestialiska vilddjur som helt har tappat koncepterna. Det är därför negerpojken i Skellefteå kommer att hållas inlåst på institution livet ut efter att nära nog ha slagit ihjäl en liten flicka, för att risken är stor att han återfaller i brott, och för att han lider av en kognitiv störning.
För den som saknar sådana medicinska skäl blir fängelse den naturliga påföljden, även om effekten är identisk. Möjlighet till bot och bättring finns alltjämt, och den som aktivt söker förbättra sin situation genom studier och terapi kan alltid beviljas prövning om förkortat straff.
Man har fortfarande en allra sista chans, men bäst är förstås att inte försätta sig alls i den situationen. Den avskräckande effekten kommer att vara tillräcklig för att förmå en stor andel av potentiella förövare att avstå, eftersom även barn gör en medveten kalkyl kring straff och andra konsekvenser – vi vet alltså detta.
Därför kan man utan vidare sänka straffmyndighetsåldern, höja straffen samt ta bort rabatterna på grund av ringa ålder, nämligen för att råda bot på ett eskalerande våld som är systemhotande. Det lilla klientel det dröjer sig om kan plåstras om och vårdas på anstalten, där en mer intensiv bearbetning småningom kan få resultat.