I händelse av en het konflikt i Sydkinesiska sjön kommer flyget att spela en avgörande roll, eftersom det är den primära stridskraft USA har att tillgå på sina flytande fort och i sina baser. Man kan visserligen räkna med att Kina kommer att försöka sänka amerikanska hangarfartyg och jagare med skurar av missiler av typ Dongfeng, men man vet inte hur väl USA kan svara på en sådan attack.
Även USA har som bekant kapacitet att skicka iväg en stor svärm skrot mot lämpliga mål, även om man ännu inte har förmåga att sänka ett hangarfartyg. Kina har här fördel av att befinna sig på hemmaplan, med hela sin flotta och övriga stridskapacitet koncentrerad till närområdet, medan USA har en mer utspridd profil med begränsad arsenal. Kina har också en underlig «fiskemilis» bestående av sammanflätade fiskebåtar att sätta in för att fysiskt hindra amerikanska plåtschabrak av olika slag – man kan ju inte torpedera civila pråmar.
USA har å andra sidan fördel i krigsvana, eftersom man är i ständigt krig någonstans, medan Kina inte har utkämpat ett krig sedan en kort operation i Vietnam på 1970-talet. USA har också traditionellt haft det tekniska övertaget, men det är alltså här som balansen är på väg att förändras på allt fler områden.
Med avseende på stridsflyg har Kina och USA två typer vardera i femte generationen, medan Ryssland ståtar med en (Suchoj Su-57). Generationsskiften i denna genre är inte kosmetiska, utan innebär dramatiska skillnader – en enstaka JAS-39 Gripen (generation 4.5) kan således inte mäta sig med en F-35 eller en F-22, utan lär hamna på backen.
F-22 Raptor är här prototypen för generationen, med premiär redan 1997. Den mindre enmotoriga F-35 är av nyare slag, men kanske inte lika kraftfull – däremot är det en formidabel exportsuccé, med närmare femhundra byggda plan. Amerikanska flygvapnet förfogar över knappt tvåhundra F-22 och drygt hundra F-35, men de är förstås utspridda över världen.
Kinas motsvarigheter är dels Chengdu J-20 (歼-20, Jian / Förgöraren), även kallad Mäktiga draken (威龙, Weilong), och den lättare kusinen Shenyang J-31 (歼-31) Jaktfalken (鹘鹰, Guying), båda från början av 2010-talet. J-31 är avsedd för hangarfartyg, medan J-20 är mer landbaserad och med en överlägsen transporträckvidd om 6000 km.
Elaka tungor säger att J-20 är en kopia av F-22, och att kineserna helt enkelt har stulit designen. Säkerligen har man bedrivit sådant industrispionage – allt annat vore tjänstefel – men samtidigt sätter aerodynamikens lagar vissa gränser för hur dessa fordon kan ta sig ut om de ska prestera optimalt och ha smygteknik. Ekvationerna ger designen, även om de inte är identiska i vare sig utformning eller prestanda och funktion.
Samma röster hävdar för övrigt också att de amerikanska modellerna har övertaget och kan bemästra båda de kinesiska uppstickarna, men det är det faktiskt ingen som vet. J-20 och J-31 är båda av nyare slag, och de uppgraderas därtill ständigt – senast med ny inhemsk motor och en tvåsitsig variant för J-20. Om man får tro simuleringar har J-20 faktiskt övertaget.
Kina förfogar över närmare hundra J-20, och huvudsyftet med dem – utöver försvar – är nog egentligen inte att mäta sig med USA, utan med Taiwans armada av F-16 i fjärde generationen i händelse av en landstigningsoperation. Men även en stor mängd mindre kraftfulla plan får svårt att agera mot motståndare med smygteknik.