Kategorier
Kina Kultur Liberalism Politik Ryssland

Lyssna inte på Tucker!

Tidigare Fox-ankaret Tucker Carlson lär ska ha intervjuat Vladimir Putin i Moskva, vilket har föranlett en veritabel kritikstorm. Inslaget har ännu inte publicerats, men betraktas redan som en propagandavinst för den ryske presidenten. På förekommen anledning karaktärsmördas Carlson av vänsterliberala medier, och avfärdas som en opålitlig konspirationshypotetiker.

Självklart har Kreml vinnlagt sig om att «rätt» person får uppdraget, samtidigt som de flesta andra nekas tillträde. I så måtto är kritiken befogad, men sådana är ofta villkoren för att närma sig auktoritära ledare. Med den brasklappen torde det ändå finnas ett stort intresse av att höra den andra sidans synpunkter, som ett fräscht avbräck i den sedvanliga propagandan.

Men kancelkulturen lever stark i Europa, och grindvakterna i Bryssel säger sig vilja sanktionera (!) Carlson för tilltaget, givet att Putin betraktas som krigsbrottsling. Helt förvånande är det nog ändå inte, med tanke på hur andra journalister behandlas, som exempelvis Julian Assange, eller för den delen Russell Brand.

Man vill alltså behärska och kontrollera viktigare narrativ, vilket sker med metoder som censur (RT och andra ryska medier), deplattformering, påhittade brottsanklagelser (ofta av sexuell art) med mera. Tvångsmedel finns i form av utfärdande av dryga böter för medieföretag som inte lystrar till Bryssels dekret och bannbullor, DNS-förgiftning och ytterst nyttjande av våldsmakten.

Låt oss inte lyssna på vad karln har att säga! Han skulle ju kunna ha rätt i något!

Kanske inga nyheter för den som har hängt med i flödet de senaste decennierna, men även mer hårdföra dissidenter som Ai Weiwei har långt om länge insett att detta är exakt samma mekanismer och galenskaper som karakteriserade den kinesiska kulturrevolutionen 1966–1976.

Själv blev han föremål för censur när han tog parti för Palestina, vilket var ägnat att förvåna den hyllade konstnären. En utställning i London blev helt sonika kancellerad när han i sociala medier uttryckte sympati för den palestinska saken, och han blev därmed varse att det kan få konsekvenser att utmana det starka judiska särintresset. Man kan således inte alltid säga sanningar i Väst, konstaterar Ai, vilket då rimmar med sentimenten under Maos kulturrevolution.

Västs traditionella styrka har länge utgjorts av pluralism i åsikter och andra uttryck, och befolkningen har självklart varit betrodd i att kunna göra självständiga analyser av den information som finns tillgänglig, oavsett källa. Så icke längre, och numera är man istället rädd för att externa aktörer ska få grepp om populasens gunst medelst propaganda och desinformation.

Därför måste Västs enda egentliga fördel gentemot auktoritära och antidemokratiska system rivas ned, resonerar man, och därför lever censur, deplattformering, kancellering och filtrering i högsta välmåga i dagens Väst. För att demokratin ska kunna vidmakthållas måste vi montera ned demokratins yttersta fundament i uttrycks- och informationsfriheterna, enligt denna knasiga logik.