Ericsson och Wallenberg tycker inte att det är en bra idé att regimen Löfvén utestänger Huawei från det svenska 5G-nätet. De tycker så dels för att den typen av protektionism inte är förenlig med den konkurrens och frihandel som har gynnat dessa företag och därmed Sverige, men även för att det främst är Ericsson och Sverige som drabbas genom reciprok kinesisk aktion.
Sverige är inte viktigt för Kina och Huawei, men Ericsson har tio procent av den kinesiska marknaden, en andel som nu kan komma att äventyras. För regimen är det emellertid viktigare att gå i USA:s ledband och följa direktiven från Washington. USA hotar nämligen med att inte lämna hemlig information till regimen samt andra konsekvenser om Sverige inte deltar i den rubbade amerikanska geopolitiska strategin mot Kina.
Det «hot» som Huawei sägs utgöra är således indirekt, nämligen i form av amerikanska repressalier om vi inte följer Washingtons linje. Vi har här under lång tid gjort oss helt beroende av USA för vår säkerhetspolitik, enkannerligen visavis Ryssland, men även med avseende på export av högteknologi – vi äger inte vår egen utrikespolitiska inriktning, utan är en marionettstat som dansar efter andras pipa.
Det återstår att se huruvida Biden fullföljer den konfrontativa amerikanska utrikespolitiken som har präglat Trump och Pompeo, men det troligaste är att en mer rationell ordning småningom infinner sig. I den rationaliteten ingår att inte idka utpressning mot Sverige och andra stater att delta i ett nytt amerikanskt kallt krig mot Kina.
Det är en metod som har försvagat den transatlantiska länken och gjort EU irriterat, så till den grad att man struntade i den tillträdande amerikanska administrationens vilja att lägga sig i det omfattande investeringsavtal mellan EU och Kina som nyligen förhandlades klart.
Det står därmed klart att USA har försvagats under Trumps mandatperiod, och att EU söker sig mot en roll som en självständig makt gentemot både USA och Kina. Vi har visserligen en större kulturell och politisk samhörighet med USA än med Kina, men snart en större ekonomisk med Kina. Vi har helt enkelt ingen anledning att välja sida, särskilt inte den förlorande.
Det ligger inte i vårt intresse att kvadda vår egen välfärd för att blidka USA och delta i den aggressiva supermaktens desperata försök att bevara sin hegemoni, utan vi bör orientera oss mer mot den union vi är en del av och slutgiltigt lämna den gamla säkerhetsordningen från kalla krigets dagar.
När näringslivets verkliga tungviktare yttrar sig sålunda ska man ta det på allvar, och begrunda vad de mer långsiktiga konsekvenserna blir. Kinas inflytande och betydelse kommer nämligen inte att bli mindre med tiden, och USA har ingen realistisk möjlighet att förverkliga sin ambition av att innesluta Kina.