Trump är bortröstad för den här gången, men med tanke på att valutgången var så jämn lär han försöka återta tronen redan nästa mandatperiod. Och om det inte blir han själv, så i vart fall någon med ett liknande program – trumpismen, som det kallas av ett antal tänkare.
Men det är förstås inte Trump som har initierat strömningen som bär hans namn, utan han är blott en budbärare för den. De som kommer att verka i hans ställe lär komma att ha en mer vårdad profil, och blir därför vassare eller farligare, beroende på vilken utgångspunkt man har.
Donald Trump själv är ju i grunden affärsman, faktiskt med bakgrund i Demokraterna. Han har ingen genuin politisk hållning, utan är en hänsynslös populist, i namnets verkliga bemärkelse. Hans enda intresse är att berika sig själv, medan de som bär fram honom står för den verkliga ideologin – vi har sett dem figurera i olika roller i bakgrunden.
En grundpelare i den ideologin är att göra Amerika stort igen. Vad det budskapet säger är att Amerika tidigare har varit större i någon mening, men sedan en tid har varit statt i förfall. Givet att USA faktiskt har en positiv tillväxt innebär det en relativ jämförelse, och vad man jämför med är ganska givet.
Betraktar man den ekonomiska utvecklingen över längre tid framstår ett intressant mönster. Vid vår tideräknings början stod Indien och Kina för större delen av världens samlade bruttonationalprodukt, medan Västvärlden började ta för sig först efter Konstantinopels fall 1453, då man sökte nya handelsrutter och råkade upptäcka Amerika.
Industrialismen från mitten av 1700-talet är det som verkligen vrider om ordningen, och de forna supermakterna hänger inte alls med i denna utveckling. Kina förfaller och imploderar småningom, medan Indien koloniseras fullt ut. Västvärlden når en topp kring 1950, varefter utvecklingen åter börjar reverseras.
Utvecklingen är fortfarande relativ, och vi i Väst har i jämförelse med 1950-talet en avsevärt bättre ekonomisk standard. Men den är ändå avstannande, och vi har nått en platå från vilken vidare utveckling sker mycket långsamt. Vi har nått en mättnad, medan ett hungrigt Asien har en betydligt snabbare tillväxt och därför successivt närmar sig. Småningom går man även förbi, om man inte når samma slags mättnad.
Vän av ordning minns säkert att Japan nådde en sådan mättnad redan 1990, efter en lång «mirakeltillväxt» efter kriget. Under en tid köpte man upp företag överallt i USA och Europa, och åtminstone USA fann sig nödgat att dra i bromsen med ett antal protektionistiska instrument – samma slags utveckling som vi nu ser med Kina.
Kina är dock mycket större och har inte alls nått en sådan mättnad. Xi Jinping har slagit fast att Kina ska dubbla ekonomin än en gång fram till 2035, då man ska utgöra en avancerad välfärdsstat. Givet att Kina dubblade på 7 år 1997–2003, på 8 år 2003–2010, och på 11 år 2010–2020, är det ändå en ganska beskedlig målsättning. Den grundar sig i att Kinas tillväxt har kroknat en smula, och inte längre antar tvåsiffriga tal.
Med ränta på ränta innebär det att Kinas ekonomi kommer att ha åttiodubblats sedan 1980, medan EU och USA under samma tidsram kommer att stanna under det femdubbla – förvisso en god tillväxt, men relativt Kina alltså ytterst blygsam. Givetvis sker den kinesiska utvecklingen från väldigt låga nivåer, men nästa dubbling kommer att utmana och i en del fall även passera västerländska nivåer.
Med den ekonomiska styrkan följer även tekniskt och vetenskapligt ledarskap. Kina har ingen ambition att överta USA:s politiska ledarroll i världen, men det är givet att man kommer att ha allt mer att säga till om i olika internationella sammanhang. Det innebär att USA inte längre ensamt kan ställa villkor och begära att andra rättar sig efter dem, utan att det blir en multipolär ordning med flera centra och olika system i konkurrens.
Detta uppskattas inte av alla, och särskilt inte av ett USA som har vant sig vid att vara världens enda supermakt. Ambitionen att innesluta Kina startade långt innan Trump, och är ett projekt för att sakta ned den kinesiska utvecklingen. Men med Trump har den ambitionen accelererat, nämligen med handelskrig och ett antal orättfärdiga politiska beslut kring Huawei, ZTE, Tiktok och andra företag, åtgärder som sedan har spridit sig i Five eyes och en del andra länder, faktiskt även Sverige.
Trump hade hoppats att åtgärderna skulle reducera det amerikanska handelsunderskottet med Kina och ta hem jobb från Kina till USA. Båda ambitionerna har dock kommit på skam, och det är helt enkelt inte möjligt att upplösa den ordning som har gällt sedan Kina öppnade upp i slutet av 1970-talet.
Kina engagerades då för att innesluta huvudfienden vid den tiden, Sovjetunionen, och för att stimulera ett näringsliv som hade uppnått en mättnad. Kina kunde erbjuda oerhört billig produktion, och således påbörjades utlokaliseringen av företag i USA och Europa till Kina. Samtidigt pågick redan en sådan ekonomisk utveckling i tigerekonomierna Sydkorea, Japan och Taiwan, som fick industrier i väst att gå under – exempelvis varvsindustrin i Sverige.
Realekonomin har således förflyttats till Asien i allt större utsträckning, och det är det som nu gör allt fler i Väst kallsvettiga. Taiwan, Japan och Sydkorea kanske producerade billigt, men man tog också till sig know-how för att småningom utveckla egna industrier, som numera är världsledande. Samma utveckling sker nu i det avsevärt större Kina.
Tanken att Trump eller någon annan skulle kunna vrida tillbaka klockan och motverka det moment vi ser är inte bara absurd, utan direkt infantil. Det är mycket större krafter som är i omlopp här, och de går inte att påverka i någon nämnvärd utsträckning – om man inte hade tänkt sig att initiera ett nytt världskrig.
I själva verket accelererar Trumps åtgärder bara utvecklingen, och Kinas ledning i Zhongnanhai har således beslutat att satsa alla resurser på att bli helt självförsörjande, speciellt i sådana delar man lider brist, som exempelvis processorer. Det är inte USA Trump gör stort igen, utan Kina – och av detta kunde vi faktiskt lära ett eller annat, om vi kan förmå oss att ta oss ur vårt eget navelskåderi.
