Femtio år har passerat sedan Armstrong och Aldrin satte sina fossingar på månstoftet. Ytterligare tio män upprepade bedriften de följande åren, och vi som växte upp i rymdåldern trodde nog att bemannade rymdfärder snart skulle bli rutinuppdrag.
Så blev det inte, och orsakerna var inte uppenbara då. Månprogrammet utgjorde en prestigekamp mellan två supermakter under kalla kriget, och den föll naturligt ut ur samma teknik som byggde kapprustningen. Att visa intellektuell och teknologisk överlägsenhet blev därmed självklara element i denna tävlan mellan USA och Sovjetunionen.
Rymdprogrammet genererade inte bara prestige, utan betalade sig ordentligt i form av spinoff-effekter av olika slag, inte minst all den teknik som vi i dag brukar och som har gjort USA till den ledande kunskapsnationen.
Utforskningen stannade inte heller vid månen, utan fortsatte med obemannade sonder till solsystemets alla himlakroppar och vidare ut i tomma intet. En av Voyager-sonderna har redan passerat den yttre gränsen för solsystemet. Rymdfärjan, internationella rymdstationen ISS och observatoriet Hubble med kommande efterföljare är andra bedrifter i denna utveckling.
Men att skicka obemannade farkoster är oerhört mycket billigare och enklare än att säkert föra en grupp människor ut i rymden och tillbaka. För vidare bemannade färder måste man kunna motivera nyttan med sådana anslag i budgeten, i storleksordningen 4–5 % för USA:s vidkommande.
Det finns helt enkelt ingen väljarkår bakom en sådan satsning, och vidare spinoff-effekter är inte längre givna sedan man klarat av det första steget. Att skicka människor till Mars, nästa logiska anhalt, är helt enkelt en ekonomisk förlustaffär på kort och medellång sikt. Det ger visserligen prestige och kunskap, men inget klirr i kassan.
Men detta kan komma att förändras i takt med att nya maktbalanser formas efter Sovjetunionens fall. Kina har återupptagit ambitionerna, och kommer att landa människor på månen vad det lider, i en kopiering av tidigare bedrifter.
Men detta är ett första steg, och Kina har större ambitioner än så, nämligen att bli ledande samt att kunna utnyttja tekniken för sina egna syften. Småningom kommer jakten på mineraler att ske i rymden, och Kina har långsiktigt fokus på en sådan utveckling.
Detta ger incitament för USA att åter ta upp kampen med en ny rival, och man märker redan tecken på sådana ambitioner. En ny rymdkapplöpning är således redan i gång, med mer diffusa och allmänna mål. Landstigning på Mars torde bli den första kraftmätningen, och även om Nasa har ett försprång är utgången inte given.
På lång sikt är sådan utforskning naturligtvis en jättevinst, vilket den första rymderan visade. Det är en modern form av att kolonisera Amerika. Men varken politiker eller allmänhet är vetenskapsfokuserade, utan förhåller sig till sina kortsiktiga budgetar. De förstår visserligen intresset, men kan inte motivera kostnaden. I kapplöpning med en teknisk och ekonomisk uppstickare kan den attityden snabbt förändras.
Saken gäller förstås inte bara att landa människor på andra himlakroppar för nöjes skull, utan att börja kolonisera planeter. Problemet är att ingen annan planet i solsystemet är lämplig för mänskligt eller annat liv, och att det i längden därför blir en bas för vidare språng till andra närliggande solsystem.
Mars är snarlik vår planet på många sätt och vis, men den är mycket kallare trots sin rena koldioxidatmosfär. Vid ekvatorn kan man få behaglig temperatur vid sommaren, men i övrigt måste man skydda en bas mot kyla och kraftiga stormar. Man måste etablera någon form av ekologi för att kunna bli självförsörjande, och en förutsättning är att man kan nyttja en lokal vattenresurs.
Får man bara ett grundläggande fäste kan man därefter börja forma planeten och bygga en koloni. Detta behöver inte ligga så väldigt långt in i framtiden om man väl har beslutsamheten, men givetvis måste man börja med några turistresor tur och retur. Vi har en gubbe på Mars inom tjugo år.
Numera behöver den ekonomiska bördan inte bäras av ett enskilt land, utan man kan gå samman i ett internationellt lag för ändamålet, på samma sätt som man gör med partikelacceleratorer, rymdstationer och liknande. Här har USA tyvärr stängt dörren för Kina, men det ger samtidigt en intensiv konkurrenssituation.
Ett sådant multinationellt projekt bidrar förstås med en del komplikationer, då alla vill ha sin del av kakan. Alla människor som har satt sin fot på månen är vita män med germansk etnicitet, och om man får tro en del moderna science fiction-serier är representation viktigt.
Det ska vara en kvinna, en afrikaättad, en genderutmanad och en muslim i teamet om det ska bli av, och här kanske den humanitära mångkulturalistiska stormakten Sverige kan bidra med expertkunskap pch eventuellt deltagare ur någon av statens utvalda folkgrupper.
Alternativt vinner Kina rejset, och då blir det den mest kompetenta skaran av män och kvinnor av kinesisk nationalitet som får uppdraget i meritokratisk ordning. Detta får bli huvudtipset.