Den röda 1968-vågen i Västvärlden inträffade samtidigt med den kinesiska kulturrevolutionen (1966–1976), och de två rörelserna skulle få vissa beröringspunkter i så måtto att en rad ledande vänsterelement i Sverige och Europa bekände sig till «maoismen». Sedermera skulle dessa figurer göra karriär och på många sätt dana (och förstöra) det svenska samhället i kraft av att inta ledande positioner i den «långa marschen» genom institutionerna.
Betecknande nog skakade samtliga snabbt av sig det maoistiska arvet, och bad mer eller mindre ursäkt för att ha tappat omdömet under den kaotiska tid som präglade ungdomsåren. Det står numera klart att Mao och hans handel och vandel inte hade något som helst att göra med den europeiska progressiva rörelsen, utan det rörde sig mer om europeisk revolutionsromantik utan förankring i fakta och kunskap.
Mao (1893–1976), som på annandagen skulle ha fyllt 130 år, verkade nämligen i en helt annan kontext och under andra förutsättningar, och hans tänkande (毛泽东思想, Mao Zedong sixiang) hade inte mycket att erbjuda avancerade industrinationer. Maos roll låg istället i att befria Kina från dess koloniala bojor och lägga den absoluta grunden för ett nytt Kina, sedermera implementerat under Deng och numera förfinat under Xi.
Hans tidiga ambition linjerade med andra krafter i den kinesiska republik som ersatte den dynastiska eran 1912, nämligen att dana ett starkt och modernt Kina. Av de politiska läror som importerades förkastades snabbt västlig demokrati på grund av tidigare orättvisa fördrag med västmakterna samt inte minst fredsfördraget i Versailles, som missgynnade Kina.
Istället lockade kommunism, anarkism och andra socialistiska grenar, samtidigt som nationalismen växte sig stark under långvarigt yttre tryck från Väst och inte minst Japan. Mao orienterade sig mot anarkismen, och tog stora intryck av den tidens reformkrav om att krossa den gamla kulturen i grunden – ett tema som återkom under kulturrevolutionen knappt femtio år senare.
Kommunistpartiet samarbetade efter dess bildande 1921 med det dominerande Nationalistpartiet, men det senare högg bokstavligt talat kommunisterna i ryggen genom massakern i Shanghai 1927, vilket blev startskottet för inbördeskriget. Japan kom emellertid emellan fientligheterna med invasion av Manchuriet 1931 och sedermera hela Kina från 1937.
Efter Tokyos kapitulation 1945 återupptogs de inbördes striderna, och givet allt annat lika borde nationalisterna ha vunnit, då man hade amerikansk logistik och materiel i ryggen samt ägde kontrollen över institutionerna. Men general Jiang Jieshi (蒋介石, «Chiang Kai-shek») var oerhört inkompetent som befälhavare och struntade ofta i de amerikanska rådgivarna, samtidigt som folket var irriterat över den ekonomiska politik som ledde till hyperinflation.
Mao kunde därför bygga upp en bondearmé och successivt lägga beslag på den amerikanska materielen, och småningom driva nationalisterna till Taiwan, där konflikten alltjämt pyr. Folkrepubliken Kina kunde utropas 1949, men det var då ett utfattigt land lagt i ruiner.
Framförallt var det en agrar nation med omfattande analfabetism och en befolkning som inte i någon mening var redo för industrialisering. Mao och hans ledarskap hade att först och främst tillgodose de allra mest primära behov, som livsmedelstrygghet, vaccinering, elementär sjukvård och grundläggande utbildning.
I Väst är Mao mest känd för en rad tämligen galna reformer, men under den kaotiska ytan lades ändå den stabila grunden för det Kina som sedermera skulle blomstra. Stora språnget och andra reformer utgjorde egentligen bara tillfälliga regressioner i utvecklingen, med undantag för kulturrevolutionen, som orsakade en mer rejäl tillbakagång – universiteten stängdes och intellektuella skickades ner på landet (下乡, xiaxiang) att mocka skit.
I det nutida Kina betraktas Mao just som befriare, även om man inte hymlar med hans många tillkortakommanden. Fältherrar är sällan bra förvaltare, men samtidigt måste makten konsolideras och landet stabiliseras. I en ideal värld hade Mao kanske pensionerats under 1950-talet, vilket också i princip skedde, men han hade själv inga planer på att träda tillbaka, utan utnyttjade sin position i en bitter maktkamp.
Det allmänna sentimentet i Kina är och förblir att de positiva elementen överväger, ty Mao var helt instrumental i den utveckling som ledde till Folkrepublikens bildande. Sett utifrån kanske Nationalisterna hade varit ett bättre alternativ, men dels går det inte att veta, och dels förskräcker de tidiga erfarenheterna med nationalistisk republik. Lagt kort ligger, tärningen är kastad, historien har haft sin gång.
