Kina är som en stor brunbjörn. Man kan peta på den och reta den rätt länge innan den anser att ansträngningen att agera är motiverad. Men när den väl agerar, då slår den hårt och länge. Hur hårt lär vi snart bli varse, när man nu aviserar begränsad handel. Hur länge? Tills motståndaren tröttnar.
Norge höll ut i sex år innan man insåg att det kostade mer än det smakade och att det var ganska lönlöst att dela ut myggstick till en björn. Sverige är mer bångstyrigt, en självutnämnd «humanitär stormakt» som uppenbarligen är beredd att offra tillväxt och ekonomi på aktivismens altare. Därtill under en begynnande lågkonjunktur och med en redan hög arbetslöshet.
En kinahatande press gör allt vad den kan för att kasta mer ved på brasan, med gravt vinklad rapportering, agendasättande journalistik och emellanåt ren desinformation – senast i dag menade någon DN-journalist att Tibet var ett «självständigt land» innan det «ockuperades» 1951, en retorik som hör till kalla krigets dagar och väl närmast är avsedd att peta lite till på björnen. I sak är påståendet befängt.
Vår export med Kina är sjuttio miljarder eller fem procent av den totala exporten. Vi importerar i balans ungefär lika mycket, så man kunde tro att det jämnar ut sig. Men vi importerar från Kina för att det är betydligt billigare, och när även importen stryps fördyras hela tillverkningsprocessen. Slaget blir dubbelt.
Sveriges motsvarande avtryck på Kinas ekonomi är tre promille. Det kostar björnen mindre än ett bär att drämma till den ettriga myggan och har inga konsekvenser i övrigt. Just för att man agerar dunkelt utan tydliga sanktioner kan EU inte komma till försvar, något man förmodligen heller inte vill göra – EU har problem så det räcker.
Här menar nu ett antal kinakännare att Kina förmodligen inte alls vill göra allvar av sina förtäckta hot, att Kina har intresse av smidiga relationer och fortsatt handel, även med en mygga. Det är sant att Kina ständigt strävar sålunda, men man är samtidigt mån om att bevaka sina intressen i övrigt.
När Sverige unisont agerar aktivistiskt mot Kina hotar man sådana intressen, till exempel stabiliteten i Hongkong, upprätthållandet av ett land, två system (Gui Minhai är en del av den problematiken) och stabiliteten i oroliga regioner (uiguriska terrorister i Xinjiang). Kina anser att Sverige då lägger sig i interna angelägenheter, medan Sverige av någon anledning anser sig ha den rätten, i egenskap av självutnämnd «humanitär stormakt».
Men på samma sätt som en mygga inte kan fälla en björn, är Sveriges aktivism meningslös, om än naivt välmenande. Det är inte vår traditionella hållning, och det är inte sådan politik som har tjänat oss tidigare. Sveriges roll har varit den tysta diplomatins och att agera nätverkare för att pragmatiskt lösa problem, inte att sturskt utmana stormakter. Vi har känt till vår litenhet, medan vi nu verkar ha drabbats av storhetsvansinne med inslag av paranoja.
Men för all del, låt spelet börja. Låt Xi och kompani demonstrera vad det kan betinga att gå utanför ramarna och agera politiskt fientligt mot ett land. Jag vet i alla fall vilken spelare jag sätter pengarna på.