Under kinesiska kommunistpartiets partikongress föregående vecka uppstod en situation där förre ledaren Hu Jintao ledsagades ut, vilket fick västlig press att börja spinna konspiratoriska tankar om att det kanske var en «utrensning» för att visa att Xi Jinping nu minsann är envåldshärskare.
Huruvida det är en «tolkning» eller inte kan diskuteras, för medier som gjorde det speciella urvalet valde samtidigt bort motsvarande klipp när Hu ledsagades in, bilder som visar att det rör sig om en äldre man med vissa kognitiva besvär. Man visade inte heller när Hu pillade på Xis papper och därmed frångick inte bara protokollet utan även vett och etikett, vilket alltså är den verkliga orsaken – man kunde se hur Xi och Li var märkbart besvärade av incidenten, som störde den välregisserade tillställningen.
Elementärt är det så att Hu Jintao i nuvarande kapacitet inte har någon som helst makt, och inte spelar någon aktiv roll i kinesisk politik, utan var inbjuden i egenskap av forna partitopp. Det finns således inget att «rensa ut», och Xi är inte heller känd för att agera på närmast nordkoreanskt manér för att göra sig av med fiender (till vilka Hu inte räknas), utan följer gängse regler, exempelvis genom anklagelser om korruption (Bo Xilai med flera).
En storm i ett vattenglas, med andra ord, och på samma vis följde den fortsatta analysen av ständiga utskottets nya persongalleri, med konspiratoriska hypoteser om att Xi nu kan vara mer benägen än tidigare att befria Taiwan, när han inte längre har några «nejsägare» att ta hänsyn till. Analytiker som resonerar så vet faktiskt inte ett jota om hur Kina fungerar i verkligheten.
Men knäppare än vänsterliberala journalister är ändå en klick förståsigpåare på Tuben, med den gemensamma egenskapen att de ideligen förutspår Kinas omedelbart förestående kollaps. Man kan visserligen ana klickonomiska motiv bakom en sådan agenda mer än en politisk, men samtidigt har man visst inflytande över diskursen genom att så många okunniga lockas av det dystra budskapet.
Hypotesen om Kinas kollaps – 中国崩溃论 – har gamla anor, och har förfäktats konstant sedan paranoikern Gordon Chang 2001 publicerade en bok i ämnet. Förutspåelsen har till dags dato inte slagit in, men det hindrar ändå inte tyckare från att upprätthålla diskursen.
Värst i genren är för närvarande Peter Zeihan, som av många anses vara en städad politisk analytiker, trots att han går så katastrofalt fel om Kina, och dessutom aldrig lär sig, utan likt en papegoja upprepar samma mantra om och om igen. Men värst är ändå att inflytelserika personer kan påverkas av galenskaperna.
Det är klart att även Kinas ekonomi förr eller senare kommer att svikta, och en del tecken på det syns just nu, även om det är ett tillfälligt hack i kurvan. Men det har då ingen bäring på enfaldiga profetior om en kollaps inom år eller till och med dagar.
Det är i så fall mycket mer troligt att EU och USA kollapsar först, med tanke på hur hårt ansatta dessa regioner är av inflation, recession, energikris, avindustrialisering och politisk polarisering. Kina har trots allt låg inflation och positiv tillväxt, även med tillfälliga bekymmer som en fastighetsbubbla och dämpande effekter av nollcovidstrategin. De flesta pilar i Kina pekar åt rätt håll, vilket man inte kan säga om Europa och USA.