Nobelpriset i fysiologi eller medicin föräras i år ett par forskare för utvecklingen av mRNA-vaccin, en teknik som först nyttjades för behandling av cancer men sedermera kom att användas i program mot virussjukdomar, varvid de första godkända vaccinerna som bekant lanserades på bred front under coronapandemin.
Problemet med belöningen ligger inte så mycket i att tekniken i sig prisas, utan att det sker mot bakgrund av just pandemin, med motiveringen att mRNA-vaccinerna var effektiva vektorer mot viruset. Men detta är förstås inte med sanningen överensstämmande, utan mer ett politiskt narrativ.
För egen del har jag tagit hela fem sprutor, och entusiastiskt förespråkat lansering på bred front av inte bara mRNA-vaccin, utan även äldre typer med inaktiverat virus för maximal effekt. Man kan därför inte anklaga mig för att tillhöra det paranoida antivaxx-lägret, utan jag hör definitivt hemma i den kategori som generellt förespråkar vaccin.
Men i retrospekt står det klart att coronavaccinets effektivitet var tämligen låg, och egentligen begränsad till den första fasen. Viruset svarade med omedelbar evolutionär utveckling för att runda vaccinet, vilket småningom ledde till den paradoxala omständigheten att vaccinering underlättade att bli smittad.
Amerika och Europa nyttjade främst och mest mRNA-vaccin, men drabbades ändå hårdast av pandemin i termer av sjuka och döda, dels på grund av större metabol ohälsa i befolkningen, och dels som en funktion av fullständigt rubbad pandemihantering. Asien hade ett betydligt lindrigare utfall, på grund av beprövad metodik med karantän, nyttjande av mask med mera.
Även om mRNA-vaccinet på marginalen skyddade mot svår sjukdom och död, var det til syvende og sidst framväxten av varianten omikron som terminerade pandemin, nämligen då viruset antog en lindrigare form med ett så högt R-tal att en given population smittades på nolltid och flockimmunitet uppstod utan vidare utrymme för viruset att mutera. Detta är den förväntade evolutionära utvecklingen, som ger viruset möjlighet att leva vidare som ett allt harmlösare förkylningsvirus, i likhet med andra släktingar i coronafamiljen.
Men i mRNA-vaccinet ligger oerhört mycket politisk prestige, för att inte tala om pengar, varför man måste upprätthålla skenet av att det var ett framgångsrikt program. Men om så vore fallet, varför använder man alltjämt inaktiverade och svagt levande virus i vaccin (med eller utan adjuvans) för influensa och andra virussjukdomar?
Tydligen är denna hederliga gamla metod, som nyttjades av bland andra Kina, Indien och Ryssland mot covid, i sin ordning mot influensa, som numera har återtagit sin forna position som pensionärsdräpare nummer ett (400k per år). Varför är det inte lika brådskande att plocka fram mRNA-vacciner här?
mRNA får därför alltjämt betraktas som en experimentell teknik, som inte är tillräckligt mogen för att kvalificera för nobelpris eller andra utmärkelser. Till yttermera visso är det oklart varför man ger priset till dessa två figurer, givet att så många personer har varit involverade i utvecklingen. En praktflopp.