Den färgstarke ambassadören Gui Congyou har kallats hem, och kommer vad det lider att ersättas av någon annan. Förhoppningsvis skickar Zhongnanhai en mer rutinerad och medievan person, som bättre kan förfäkta Beijings ståndpunkter på ett sätt som även svenskar förstår.
Men även den nye ambassadören måste i förekommande fall försvara Kinas intressen mot en brutalt förljugen rapportering i medier, och när så är påkallat tillrättavisa personer som sprider falsk information, antikinesisk retorik och paranoid dynga. Det är en normal uppgift världen över för kinesiska ambassadörer, och kommer således inte att upphöra, som en del tror.
Relationerna mellan Sverige och Kina måste bygga på ömsesidig respekt, men någon sådan står överhuvudtaget inte att finna på den svenska sidan, särskilt inte bland mediekonglomeraten och dess nattsvarta agendajournalistik kring landet.
MR-jesuiter som inte förstår ett jota av språket, inte har den ringaste förståelse för den moderna och vidare kinesiska historien, och som främst hämtar sin «information» från engelskspråkiga publikationer får lägga ut texten fritt, och får i princip aldrig mothugg när agendan ska upprätthållas.
Under en sådan obalans är det alltså ambassadörens plikt, skyldighet och grundläggande uppdrag att påpeka idiotier, falsarier och desinformation som förekommer i svenska skräpmedier. Yttrandefriheten omfattar även ambassadören, och journalister och debattörer är inte fredade från kritik.
Respekt innebär inte att man väjer för obehagliga sanningar om Kina, utan att man rapporterar sakligt, korrekt och objektivt. Att man inte överdriver och sensationaliserar i ett antal potenser, och att man inte ger en ensidig bild. Att man ger en vidare kontext, och att man balanserar med den andra sidans ståndpunkter, så sanningsenligt och fullödigt som möjligt. Att man begränsar åsikterna till opinionssidorna och inte blandar vilt. Svenska medier fallerar härvidlag fullständigt på varenda punkt. Ty agenda.
Kina är förstås inte den enda agendan medier driver, men det är en av dem som kan få störst konsekvenser. Kina har ingen skyldighet att handla med ett land vars journalistkår och politiska klass i princip spottar dem i ansiktet av förakt, utan kan fritt välja att handla med andra.
Australien är ett exempel, men även Ericssons marknad i Kina har krympt betänkligt sedan den svenska marionettstaten skrev en speciallag i syfte att bannlysa Huawei från den svenska marknaden, på direkt amerikansk order, under hot om inställt signalspaningsarbete och andra repressalier. Sådana speciallagar är alltså grundlagsstridiga, vilket åter visar att Sverige skiter i rättsstatens principer.
Man kanske tänker att Tyskland alltjämt är en betydligt större handelspartner än Kina, men Tyskland i sin tur har alltså en betydligt mer omfattande handel med Kina. Svenska underleverantörer är därmed beroende av fortsatt goda och pragmatiska relationer mellan Tyskland och Kina, och någonstans måste man börja se saken i ett vidare europeiskt perspektiv snarare än ett trångt svenskt.
Det bär mig emot att krossa dessa idealisters fluffiga illusioner, men Kina kommer inte att försvinna, ej heller plötsligt reversera riktning i utvecklingen, och framförallt inte att minska i betydelse. Kina och EU kommer att fortsätta att i allt större grad integreras i handel och andra utbyten, under ömsesidig respekt för varandras politiska system, kultur och historia.
Sveriges agerande går emot den utvecklingen, och man tycks drömma om något slags återupprättad transatlantisk storhetstid snarare än den förhandenvarande verkligheten, som berättar att klyftan vidgas allt mer mellan Europa och anglosfären – Brexit, Aukus, vaccinbråk, investeringsavtal med mera vittnar om detta. Sverige kan inte ta en annan riktning än Europa.