Nuförtiden tror man att en mem är en shoppad bild med någon humoristisk text på 4chan, men den ursprungliga definitionen av Dawkins är mer generell: A unit of cultural inheritence, hypothesized as analogous to the particulate gene, and as naturally selected by virtue of its ’phenotypic’ consequences on its own survival and replication in the cultural environment.
Internetmemernas biologiska motsvarighet är snarast lösdrivande RNA-snippetar som mest förpestar tillvaron och sällan går i arv, medan nyttiga memer framför andra är ord, enskilda brottstycken som bygger en kulturell arvsmassa i form av språk.
Människan är inte det enda djur med vare sig språk eller kommunikation, men vi är den enda art som med hjälp av språket kan överföra information över generationer och därmed förmedla och bevara kunskap oberoende av tid. Det är en abstrakt överbyggnad på det betydligt långsammare naturliga urvalet, som ger individer ärftlig kunskap genom trial and error över långa tidsrymder.
Hjärnan rymmer kapacitet att tillgodogöra sig språk i form av en sorts virtuell maskin, vars programvara tenderar att skifta men som ändå ger samma resultat i form av kommunikativ förmåga. Föräldrar programmerar sina barns virtuella maskiner med sitt eget modersmål, men barnet kunde lika gärna adopteras av en familj i något annat land och där programmeras med något annat språk.
Våra virtuella maskiner är ungefär likadant beskaffade, och inom en viss kultursfär laddas de med ungefär samma programvara. På samma sätt som fenotypiska egenskaper kan skifta mellan människor och andra arter som isoleras geografiskt, föreligger samma variation i dialekt inom ett språk, och i olika språk mellan större barriärer som nationsgränser.
Inom en given sfär, vanligen geografiskt bestämd, replikeras således den kulturella arvsmassan i form av ett givet språk (och vidhängande kunskap) bestående av ord och grammatiska regler. På samma sätt som för gener, kan memer mutera och ge upphov till variationer av ord, nya ord och förlust av ord – språket förändras organiskt över tid.
Livets träd i det naturliga urvalet har således en memetisk motsvarighet i språkfamiljer och förgreningen i underliggande språk förr och nu. Vi talar numera modern svenska, men talade tidigare nysvenska och dessförinnan fornsvenska, ett språk vi fortfarande förstår i stora drag. Motsvarande utveckling existerar för danska och norska, och de konvergerar i ett gemensamt fornnordiskt språk för drygt tusen år sedan, ett språk vi har svårare att tillgodogöra oss.
Går man tillbaka än längre finner man ett urgermanskt språk gemensamt för urnordiska och motsvarigheter som talades på kontinenten i det som nu är Tyskland och Nederländerna. Härledningen går tillbaka ytterligare ett par tusen år till urindoeuropeiskan, som ligger till grund för de flesta av dagens europeiska språk minus finska, baskiska och ett par till. Den tidigare utvecklingen känner vi inte, men vi förstår att den finns och ytterst går tillbaka till den afrikanska urkontinenten.
De olika språken är därför ekvivalenta med biologins arter, och dialekter minner om underarter i faunan och floran. Språk dör ut och metamorferas på samma sätt som arter, genom selektivt tryck, konkurrens, isolering och kulturell drift. Ord försvinner och tillkommer, förändrar mening och uttal, samt uppträder i en lika föränderlig grammatik.
Memetik eller kulturell evolution är härvidlag inte bara en träffande liknelse till genetik och naturligt urval, utan en i stort identisk mekanism som verkar under andra betingelser. Det naturliga urvalet verkar med biologin som medium och det kemiska alfabetet ATGC som grundläggande kod, som förvisso kan tryckas i böcker och senare åter omvandlas till verklig biologi med genteknik.
Det kulturella urvalet verkar mellan biologiska individer och bygger ytterst på fonem i det talade språket, men kan kodas i skriftlig form för att avkodas vid valfri tidpunkt – vi kan alltjämt läsa Catullus, om vi i vår virtuella maskin laddar ned den utdöda programvaran latin (eller nöjer oss med en översättning).
Med memetiken som abstraktion av språk och kultur kan man lättare inse att språk i längden inte har någon möjlighet att bevaras intakt, att det ständigt utsätts för friktion, mutation och angrepp. Språkkonservativa och rent av språkpolisiära mekanismer kan visserligen försvaga korrosionen, men på sikt förändras alla språk till oigenkännlighet, just det vi observerar i den faktiska historien.
Survival of the fittest har givna memetiska analogier. Betrakta till exempel den nyfödda svenska nationen som under Hansans inflytande lägger sig till med en omfattande plattysk vokabulär och åtföljande nedfilning av grammatiken (kasus försvinner). Man kan som i Älvdalen isolera sig från tidens tand och bevara ett ursprungligt tungomål med rik morfologi, men den som vill göra sig nyttig i de större städerna har att anpassa sig efter en ny verklighet som bestäms av kulturell interaktion mellan olika grupper.
Ett annat exempel, med en annan form av språklig kommunikation, är introduktionen av hinduarabiska siffror på 1200-talet, och den som vill verka i konkurrensutsatt handel gör bäst i att slopa de otympliga romerska siffrorna när allt färre kan tyda dem. Detta är kulturellt urval, selektion under konkurrens av olika memer.
Memer är nu inte bara ord, utan även större superstrukturer som texter, visuella uttryck och melodier. Men de har det gemensamt att de är uttryck för språk i någon form, och språket är alltid den grundläggande kulturbäraren. Detta är analogt med att gener inte bara kodar för hur enskilda proteiner konstrueras, utan även uttrycker större skeenden i gestaltningen av en organism.