Kartorna över frontens förflyttning lyser med sin frånvaro i statstelevisionens och andra mediers rapportering, nämligen för att fullständig stiltje råder. Av den så kallade våroffensiven blev intet, annat än en kross mot Rysslands värn, en i realpolitisk mening helt förväntad utveckling.
Man har fäst ett orealistiskt hopp vid denna offensiv, till följd av propagandistisk och osaklig medierapportering, samt även en förvirrad förhoppning om att tillströmning av fel slags vapen skulle göra skillnad. Pansarvagnar är inte till någon nytta i ett artillerikrig, utan kan enkelt slås ut av ryska försvarslinjer.
Konsekvensen är att ytterligare miljarder har gått upp i rök till ingen nytta alls, men framförallt att än fler unga ukraïnska män möter en meningslös död. Så förstås även unga ryska män, men om dem bryr sig ingen – ändå är det samma folk.
En annan konsekvens är att Europas ekonomiska kris förlängs, och att vi därmed tappar mark och moment. Samtidigt har det gått mycken prestige i saken, givet att man hela tiden har åberopat Europas förmenta «värden», och en närmast religiös deklaration om att «vi står med Ukraïna» så länge det krävs.
Men i realiteten har vi nu nått vägs ände, och Kiev har ingen möjlighet att återta förlorat territorium. Man ska veta när man är besegrad, och inte offra än mer manskap och resurser på heroiska men meningslösa strapatser.
Du kan ju fortsätta avstå från choklad, sälja din Volvo och vifta med den blågula flaggan, men det spelar alltså ingen roll i den verkliga världen, ty där har Ryssland uppnått sitt mål att befästa Donbass och remsan ned mot Krim. Man kan fortsätta kriga i all evighet, men av det blir inget annat resultat än det i Syrien och andra krigshärdar – det landar i en proxyarena för stormakter, medan lokalbefolkningen offras.
Således är det nu dags att inleda fredsförhandlingar, och Zelenskyj bör för ändamålet konsultera Beijing, den enda kraft med förmåga att jämka parterna. Villkoren är i sina huvuddrag ganska enkla att fastställa, och kokar ned till att Ryssland behåller Lugansk och Donetsk, att Ukraïna blir en alliansfri buffertstat samt att Ryssland betalar skadestånd och bidrar till återuppbyggnaden. Det senare förutsätter dessutom att lejonparten av Västs sanktioner hävs.
För Bryssel och Washington är det en besk medicin, men Zelenskyj kommer att svälja pillret, för att det inte finns något bättre alternativ – och Väst måste därför godta kraven. Frågan är nu bara hur länge vi måste vänta tills poletten trillar ned.
