Moderatregimen avser spendera flotta 119 miljarder på försvaret under 2024, i syfte att nå Nato-kriteriet om två procent av bruttonationalinkomsten. Det är närmare tre gånger så mycket som försvaret betingade tio år tidigare, varför utgiften kräver sparande på andra områden.
Givet att landet är i recession och lider av hög inflation, innebär det ytterligare börda på den arma befolkning, som redan är hårt nedtyngd av excesskatter på allt från el och drivmedel till vin, spel och gödsel. Högre räntor ger ytterligare skäl att blanda dubbelt bark i brödet.
Man motiverar anslagshöjningen inte bara med Natos formella krav, som man tidigare avsåg nå under en längre tids eskalering, utan med att det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskrigets slut råder, och att det största hotet mot Europas och Sveriges säkerhet vore en rysk seger i Ukraïna.
Det råder förstås ingen tvekan om den första punkten, och det är givetvis allvarligt att Nato och Väst engagerar sig i skuggkrig med Ryssland och fortsätter hälla bränsle på brasan genom leverans av allt fler vapen. Men den andra punkten är futil, eftersom Ryssland principiellt redan har vunnit kriget och uppnått sina mål om att neutralisera Ukraïna samt säkra oblast med ryskkulturell majoritet.
Sveriges säkerhet har överhuvudtaget inget med saken att göra, eftersom Putins «fullskaliga» invasion av Ukraïna har sina givna och logiska orsaker och inte utgör en slumpmässig aggression. Det är väl mest en fråga om man vill acceptera verkligheten som den är – das Ding an sich – det vill säga den verklighet i vilken USA är den egentliga aggressorn i så måtto att man har bearbetat Ukraïna under lång tid samt lagt sig i den interna processen på sedvanligt amerikanskt manér av att understödja statskupper, som under 2014.
Den «fullskaliga» – en adjektivistisk bestämning som är à la mode – invasionen kan man förstås inte stödja, och inte heller det barbari som försiggår på slagfältet från båda sidor, men man kan ändå ha sympati för Moskvas säkerhetspolitiska dilemman i ljuset av en aldrig avstannande expansion av Nato och illegitim amerikansk inblandning i grannstater som Ukraïna och Georgien.
Man gör det således väldigt enkelt för sig om man pekar finger mot diktatorn i Kreml, istället för att belysa den mer komplexa geopolitiska verkligheten. Om det är fred som åsyftas, måste den säkerhetspolitiska balansen upprätthållas, och man måste ha respekt för varandras legitima farhågor.
Ryssland har förstås ingen som helst kapacitet att angripa Nato, och därmed inte heller ett enskilt Nato-land. All den upprustning som nu sker i Europa har därför inget med verkligheten att göra, utan är ytterligare en form av paranoid psykos som har etablerat sig på kontinenten. Vapnen kommer aldrig till användning, såvida inte man åter inbegriper sig i bombliberalism i andra delar av världen – eller fortsätter mata det svarta hålet i Ukraïna.
Å andra sidan kan en napp och snuttefilt i form av upprustning ses som en investering, givet att militära installationer ger upphov till en kedja av underleverantörer i industri och tjänstesektor, samt stimulerar vapenindustrin. Det är ändå bättre använda pengar än under den forna moderata alliansregimen, som ju avvecklade värnplikten, drog ned på försvaret och satsade på det öppna hjärtats katastrofala flyktingpolitik.
Vi kastas således ideligen mellan extremer istället för att åtnjuta stabilitet, och det kommer en dag då nuvarande Nato-hysteri kommer att granskas under mer objektiva former, på samma sätt som tidigare massinvandringen och dess följder, eller för den delen hanteringen av pandemin.
