Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Så uttryckte sig en före detta statsminister, men frågan är förstås vad som är ursvenskt. Som statsbildning betraktad räknar nationen blott tusen år, med varierande geografi, och det som föregick den var mindre klanriken. Det som vi idag kallar Sverige är dock ett kontinuum av steglös utveckling från istidens paleolitikum till den moderna samtiden.
Även det svenska språket har en kontinuerlig historia utan skarpa gränser, ehuru lingvistiken gärna gör en ytlig indelning i stadier med klara skillnader. I praktiken sker alltid en överlappning mellan olika perioder, och skiften kan ta lång tid och variera mellan regioner.
Den nusvenska vi pratar idag har drygt ett sekel bakom sig, och föregicks av yngre nysvenska (1732/1906), äldre nysvenska (1526/1732), fornsvenska (1225/1526), fornnordiska (800/1225), urnordiska (150/800) och urgermanska (-500/150). Urgermanskan är ett rekonstruerat språk, som man med komparativa metoder har härlett ur de tidigaste germanska skrifterna, och den har sin hemvist i Sverige, Norge och Danmark.
Världens mest spridda språkfamilj, den germanska, stammar alltså från det ursvenska barbariet, och den har berikat andra regioner och språkfamiljer med mängder av lånord – och fortsätter att göra så. Urgermanskan härleds i sin tur till den rekonstruerade urindoeuropeiskan (från cirka -4500), som är urspråk för de germanska, romanska, slaviska, hellenska, anatoliska och indoiranska språkfamiljerna.
Vad stenåldersmänniskorna i motsvarande nuvarande Sverige talade för språk vet man inte, eftersom inga källor finns, men det var inte indoeuropeiskt och således inte heller germanskt. De första indoeuropeiska bosättarna invandrade i södra Sverige cirka -2500, och utvecklade fram till bronsåldern (-1700) ett förurgermanskt språk, som sedermera vid järnåldern (-500) hade övergått i distinkt urgermanska (protogermanska, PG).
Den tidigare befolkningen tycks inte ha bidragit med lånord (de blev förmodligen kulturellt assimilerade), men kanske med fonetiska tillskott och grammatiska förändringar, på samma sätt som vikingarna senare skulle förändra det engelska språket i förenklande riktning. Det är i sådana möten mellan olika kulturer som språk tenderar att förändras snabbast.
Förvisso kan man hävda att indoeuropeiskan kom utifrån, liksom runskriften (lånad från italiska alfabet), jordbruket och andra företeelser, men den germanska språkbildningen måste ändå räknas som det allra första svenska språket. De första runinskrifterna under vår tideräknings första århundraden är således fascinerande ekon från det forna Sverige och dess människor och språk.
I jämförelse med utvecklade civilisationer i Grekland, Rom, Han med flera imperier var Sverige förstås en barbarisk utpost på världens rand. Men det var ändå germanerna som stoppade romarnas framfart och slutligen beseglade Roms öde och erövrade världen. Ett folk som kunde lägga under sig Europa och bygga båtar som tog sig till Amerika kan inte ha varit helt kulturlöst.
Inte oväntat är de första skriftliga källorna förknippade med krigföring, ofta i form av minnesvårdar med runstenar. Dessa ristades med runor på urnordiska, och var således vanligen gravstenar. Enbart enstaka runor hade mer poetiska drag, och därför är den samlade urnordiska korpusen relativt fattig.
Ett tidigt eko i den svenska historien ges av Möjbrostenen, en bildsatt runsten utanför Uppsala från 375/400 (eller möjligen 560/570). Bilden föreställer en ryttare med svärd och sköld, samt två åtföljande hundar. Den urnordiska (protonordiska, PN) texten, med i huvudsak spegelvända runor i den äldre futharken, lyder med läsordning från höger till vänster och nedifrån och upp: ᚠᚱᚨᚹᚨᚱᚨᛞᚨᛘᚨᚾᚨᚺᚨᚺᚨᛁᛋᛐᚨᚷᛁᚺᚨᛘ (frawaradaRanahahaislaginaR). Vad kan detta betyda?
En första ledtråd ges av R-runan, som i urgermanskan och urnordiskan vanligtvis bara förekommer i slutet av ord. R-runan translittereras ofta z, och är ett mellanting mellan r och tonande s, liknande rs i fors. Först under 1100-talet övergick z till regelrätt r. Med denna information kan man således dela upp texten enligt följande: frawaradaR anahahaislaginaR.
För att få en fullständig sats skulle man här vilja ha ett subjekt i nominativ, och frawaradaR är då en kandidat. Ordet *frawaz i PG (som är snarlikt PN) har i nominativ neutrumformen *frawa, som betyder glad eller kvick. Asterisk * betyder att ordet är en rekonstruktion.
radR (radz) är detsamma som fornnordiskans rāþas, första person singularis passivum av raþa (besluta, råda). I adjektivistisk mening har man då participen råder (jämför formerna snäller, goder), och sammanfogat kan frawaradaR då tolkas som den som beslutar snabbt eller den kvicktänkte. frawaradaR eller Fröråd är därför sannolikt ett namn, vilket också är vad vi söker för denna skriftform.
För textens andra del anahahaislaginaR kan vi göra en bildad gissning att slaginaR (slaginaz) har med slag att göra. I själva verket är det en participform, det vill säga ett adjektiv bildat av ett verb. PG *slahaną (slå, döda) har participen *slaganaz (slagen, dödad) i preteritum, och vi vet då att Fröråd har blivit dödad: frawaradaR anahahai slaginaR. Passivum indikerar att en aktiv part har dräpt honom, inte att han har lidit en naturlig död.
Mellanpartiet anahahai erbjuder svårare motstånd, och många tolkningar har lagts fram. För islaginaR har föreslagits att det utgör en kontraktion av is slaginaR, eftersom samma runa sällan upprepas. is tolkas här som är, men frågan är om det är belagt att is förekommer i urnordiskan – PG har i tredje person singular indikativ aktivum formen *isti.
Kopula i indoeuropeiska språk har höggradig suppletiv böjning, det vill säga härleder former från etymologiskt obesläktade stammar, som för is, be, was i engelskan. Engelskans och fornengelskans is är här nära nog unik, och närmast är fornsvenskans es och tyskans ist. De nordgermanska språken har dragit åt er/är, medan de västgermanska åt is/ist.
Samtidigt kunde kopula utelämnas i PG och PN, som i likhet med latin hade en komplex morfologi. Även ordföljden var därför tämligen fri. Tolkningen hänger således på anahaha(i). *ana är rätt och slätt på (upp å), vilket förtydligar satsen: Fröråd på haha(i) (är) slagen.
Man kunde här tänka sig att teckningen gåve ledtrådar, till exempel den häst som avbildas. Men haha(i) har inget med häst att göra. Däremot finns i PG ordet *hanhaz, som betyder hasor eller bakben. Springaren tycks stå en smula på just bakbenen, vilket skulle göra den tolkningen möjlig (Olsen, 1917). *ana (på) kräver dativ, och *hanhai i PG uppfyller det kriteriet, om man tillfogar ett n. Det är inte så dramatiskt som det låter, eftersom ortografin inte har varit regelbunden förrän i modern tid. Men att Fröråd skulle bli dödad på (sin hästs) bakben är en klumpig konstruktion. Vem skriver så på gravstenar?
En annan tolkning (Brate, 1915) är att haha står för hagha, eftersom h ibland kunde beteckna gh. hagha skulle då stå för Hagby socken, den förmodade ursprungsplatsen, som i övrigt är rik på fornlämningar. Haga by skulle då kortas till Haga, om by (bo) alls användes vid den tiden. Den större enheten kallades för övrigt Hagunda.
*ana styr dock dativ, och därför måste vi ha Haga i detta kasus. Men ortnamn är typiskt svaga substantiv, och om haga är i neutrum, har ortsnamnet därför samma form i alla kasus. Under detta antagande är den rimligaste, enklaste och naturligaste tolkningen att Fröråd på Haga miste livet. Den andra möjligheten är att haga är femininum, och då faller resonemanget (hagu). Med denna tolkning måste vi också anta kopula is för predikatet. Sålunda:
ᚠᚱᚨᚹᚨᚱᚨᛞᚨᛘ·ᚨᚾᚨ·ᚺᚨᚺᚨ·ᛁ(ᛋ)·ᛋᛐᚨᚷᛁᚺᚨᛘ