Vi i Europa är ju speciella såtillvida att vi anser att våra «värderingar» är «universella», det vill säga inte bara utgör våra värderingar, utan implicit allas, alldeles oavsett vad andra tycker om saken och alldeles oberoende av kulturell och historisk kontext.
Det är analogt med att samma Europa tidigare tillbad en gud, som man på samma sätt ansåg var «universell», det vill säga utgjorde allas skapare, övervakare och domare vare sig de ville eller inte. Med denna «universella» religion ansåg man sig kunna ta «obebott» land i besittning och kuva infödingarna, eller för den delen kolonisera mer civiliserat territorium med väsensskild kultur.
Den moderna «universalismen» är en idemässig fortsättning på den tidigare monoteismen och kolonialismen, nämligen tanken att Europa är världens mittpunkt och världsalltets centrum, kring vilket allt annat snurrar. Europas «värderingar» är inte bara «universella», utan Europa är också den självutnämnda polis, åklagare och domare som tar på sig att utöva tillsyn av dessa «värderingar».
Europa – och i utvidgad mening koloniala europeiska avknoppningar som USA, Australien med flera – har således för vana att «bötfälla» nationer som bryter mot dessa «universella» regler och «värderingar», det vill säga att pytsa ut «sanktioner» mot länder, städer och andra organisationer och till och med individer som inte vill tillbe den moderna MR-guden och hens budord, i en sorts informell rättsordning.
Det har fungerat, för att Europa och Västvärlden under ett par hundra år har varit herre på täppan och med maktspråk kunnat betvinga nationer till lydnad och underkastelse. Men det fungerar inte längre, för att Europa och Västvärlden numera befinner sig i en mer multilateral ordning, vare sig man vill eller inte.
Visserligen kan sanktionsvapnet fortfarande användas mot mindre spelare som Belarus och för den delen även Ryssland, som trots dess väldiga yta är en ekonomisk dvärg. Men när man försöker samma sak med Kina kommer bollen numera omedelbart i retur.
Det fungerade även mot Kina 1989, då man beslöt inrätta ett vapenembargo, ty Kinas ekonomi utgjorde då bara drygt hälften av Rysslands, medan den i dag tvärtom är tio gånger så stor som Rysslands. Kina är samtidigt EU:s största handelspartner, och det är en ömsesidig ekonomisk ordning man inte vill äventyra.
När EU i mars beslöt «sanktionera» några lokala funktionärer i Xinjiang i protest mot vad man upplever som «människorättsbrott», kom således svaret med vändande post, och Kina beslöt sanktionera några random bråkstakar på den europeiska sidan. Oacceptabelt, ansåg EU, och blåste till strid – våra sanktioner är rättvisa, medan Kinas är orättvisa!
Men det här rör sig helt i symboliskt territorium, och är en sorts politiska «markeringar» utan praktisk betydelse. Samtidigt anser EU att det är en skymf att drabbas av sanktioner från det Kina man är så vant vid att sparka och skälla på, och man ser helt enkelt inte grandet i det egna ögat – man inser inte arrogansen.
När Kina så bryskt har tagit heder och ära av EU, måste man således svara på något lämpligt sätt, vilket skedde under gårdagen då EU-parlamentet beslöt «frysa» ratificeringsprocessen av det ingångna avtalet CAI.
Om du inte hörde detta på nyheterna är det för att vi fortfarande befinner oss i symbolikens sagoland, och utspelet har alltså ingen som helst praktisk betydelse, utan syftar mest till att radikala MR-jesuiter i parlamentet indignerat ska kunna fäkta mot väderkvarnarna och känna sig viktiga för en stund. Teatraliskt så det förslår!
Men när dammet väl lagt sig kommer parlamentet att «tina upp» avtalet igen, för att man är i lika stort behov av det som Kina, även om man gärna låtsas som att det är en flott «gåva» från världens europeiska mittpunkt till Mittens rike. Man kommer mangrant att ratificera avtalet, för att piskor kommer att vina i vartenda parti, under påtryckningar från tyngre nationella krafter, i synnerhet Frankrike och Tyskland – för du tror väl inte att EU är en demokrati, va?
För det finns inte på kartan att Kina drar tillbaka motsanktionerna. Man pekar här med hela handen mot EU och säger: sköt era egna jävla problem, och lägg er inte i våra! Man har helt enkelt fått nog av den varan efter ett par hundra år, och det är nu dags för EU och dess medlemsstater att förstå vad det är man egentligen har att göra med där borta i Asien.