En serie experiment med råttor och möss utfördes under 1940- till 1970-talen i syfte att studera hur en population under välfärd utvecklas under befolkningsökning och småningom överbefolkning. Det visade sig emellertid att populationerna aldrig kom i närheten av något befolkningsmaximum, utan småningom dog ut.
I ett av experimenten placerades ett antal populationer ut i ett välbyggt «universum», i vilket föda, dryck och andra förnödenheter fanns tillgängliga i överflöd. Inledningsvis förökade sig djuren normalt, men i takt med att populationen ökade infann sig allt mer abnorma beteenden.
Råttorna tenderade att samlas i stora antal i ett centralt skikt som förenade ett antal avdelningar i detta musiversum, varvid naturlig kamp om det sexuella herraväldet stördes. Visserligen utkristalliserades sedvanliga alfamöss som herre på täppan, men samtidigt utvecklade de förfördelade djuren patologiska beteenden. Gnagare bildar inte harem, utan har i det fria alltid möjlighet att finna en partner.
Det fanns visserligen gott om plats i de yttre skikten av musiversat, men råttorna föredrog ändå att trängas i mitten av sociala skäl. En del djur drog sig emellertid tillbaka helt, och levde i en isolerad tillvaro i utkanterna av den befintliga världen, varvid man sökte föda och dryck under irreguljära tider för att undvika kontakt med andra.
Andra djur utvecklade sexuella avvikelser, dels av homosexuell karaktär men senare även pansexualitet, varvid man försökte para sig med allt som rörde på sig i något slags desperat försök att föra sitt arv vidare. Ytterligare andra råttor utvecklade kraftig aggressivitet, och bet andra djur i svansen eller på annat sätt tillfogade dem skada.
Honor förföljdes av grupper av sådana desperata råttor, ända in i sina bon, där de emellanåt «våldtogs» och utsattes för skada. Honorna utvecklade i sin tur stressyndrom, och struntade i att ta hand om både sig själva och sin avkomma, som i förekommande fall åts upp av hannar som utvecklade kannibalism.
Sedermera upphörde all normal parningsverksamhet, samtidigt som barnadödligheten uppgick till närmare 96 %. Populationen hade förlorat den sociala förmågan nödvändig för att fortplanta sig, även om man tog ut de friskaste djuren och placerade dem i en ny miljö. Mustopin upphörde att existera efter mindre än två år.
Vid den tiden utgjorde fokus överbefolkning snarare än morbid beteendeförändring i sig, och man kunde inte finna mänskliga paralleller i tätbefolkade områden. Men nog kan man så här ett drygt halvsekel senare finna gott om beröringspunkter mellan dessa sociala experiment med möss och det storskaliga samhällsexperiment som har ägt rum sedan dess.
Japan och Sydkorea bjuder exempelvis på en svårt negativ befolkningsutveckling, med minskande befolkning och i Japans fall ointresse för sex bland yngre generationer. Parallellt föreligger perversa subkulturer, bland annat omfattande intresse för småflickor och -pojkar bland vuxna män. Tillbakadragna hemmasittare (hikikomori, 引き籠もり) i självpåtagen social isolering är ett annat fenomen.
I Väst föreligger sedan länge en trend med *2SHBTQIAP++, omfattande experiment på dagisbarn att bejaka sin inre transa och att «komma ut» på ett tidigt stadium, med resultat att det föreligger en veritabel explosion i gen Z med personer som bekänner sig som «ickebinära». Föga förvånande har samma generation omfattande psykiska problem, och är regelmässigt föremål för behandling med psykofarmaka och samtalsterapi för sina mångfasetterade bokstavskombinationer.
Omfattande migration har skapat ett överskott av unga män och därmed stört könsbalansen, varvid aggressivitet och andra störda beteenden har följt som konsekvens. Så kallade incels motsvarar de «probers» bland råttor som utvecklar aggressivitet mot honor när de inte får komma till skott.
Könskvotering och annan positiv särbehandling i radikalfeminismens namn har förflyttat kvinnorna mot allt högre status, utan att gruppen därvidlag har anpassat sitt sexuella beteende. Kvinnor – i vart fall heterosexuella sådana – söker därför alltjämt män med än högre status eller derivat därav, som pengar, varför den sexuella konkurrensen snedvrids.
En parallell till musiversat är här hur den västerländska kvinnan har slutat ta hand om sig själv och förfallit till burdust fetto, en veritabel kravmaskin renons på naturlig feminin charm, däst av ett omfattande utbud av svärmande nyanlända drönare och andra intressenter, i kombination med dragning åt «ickebinära» former av sexualitet. Som en följd tenderar män i stor utsträckning att attraheras av österlandets mer feminina ideal.
Härav föreligger även företeelser som en «non-fucking generation» i analogi med Japan, en armé av asexuella sojapojkar och -flickor som likt «beauty rats» i musexperimentet håller sig i periferin, och i förekommande fall likt japanska hikikomori isolerar sig. Även i Sverige har vi numera negativ demografisk utveckling.
Möss och människor är förstås olika arter, men gemensamt för båda är att de ytterst är hormonstyrda organismer i syfte att fortplanta sig under givna betingelser. När dessa betingelser ändras, förändras även beteenden i motsvarande grad, vilket är vad vi observerar i realtid.
Till sådana beteendeförändringar räknas även allt större könspolarisering i åsikter, med kvinnor som dras åt vänsterliberal woke och män som allt mer lutar åt högerkonservatism, naturligtvis som en reaktion mot det förra. Kvinnorna vill bevara sitt nyfunna privilegium i mustopin, männen vill återställa ordningen.
Förr eller senare brakar det dock samman, antingen i fullständig kollaps, som i musiversat, eller genom krig eller någon annan mekanism. Mustopin är ytterst en spegling av vårt eget samhälle, och det är genom den analogin vi kan förstå att det inte är helt friskt.