Nekrokratin Nordkorea står inför ett tronskifte. Den strokedrabbade Gim Jeongil står i begrepp att lämna över familjeimperiet till sonen Gim Jeongeun, varvid många hoppas att den kommunistiska arvsmonarkin ska ömsa skinn och öppna upp sig mot omvärlden efter tidigare kinesiskt och vietnamesiskt mönster.
Det skulle i så fall innebära att regimen inför stora mått av marknadsekonomi och slopar stora delar av planekonomin. Det innebär i sin tur att sociala reformer och ökat utbyte med omvärlden följer, om marknadsekonomin ska kunna fungera. Redan vid en blygsam marknadsorientering blir nordkoreanerna alltså friare, och de blir efter ett tag också betydligt rikare – inte i jämlikt fördelad mening, fattigdomen kommer att bestå i de stora lagren, men svälten och den absoluta fattigdomen kan utrotas på kort tid samtidigt som en medelklass kan växa fram.
För detta skulle kunna tala att Gim Jeongeun är utbildad i Schweiz och är välbekant med det fria västerländska samhället. Vore det upp till honom personligen skulle Nordkorea förmodligen kunna omvandlas till något helt annat på mycket kort tid.
Men Nordkorea är inte en monarki i betydelsen att en kung eller annan envåldshärskare styr med järnhand över hela folket, utan det finns olika maktcentra och falanger som håller varandra i ett järngrepp med hållhakar till höger och vänster. Det är det stora problemet med Nordkorea, att egentligen ingen kan förändra landet, att positionerna är helt låsta.
För att upprätthålla diktaturen är den centrala politiska ledningen beroende av militärens stöd. Utan detta skulle befolkningen i ett nafs störta regimen alternativt fly landet som lämlar. På motsvarande sätt är militären underställd de falska doktriner landet bygger sin hjärntvätt på – myten om den store ledaren Gim Ilseong och landets förestående avancemang till supermakt och dess förväntade totalseger över ärkefienden USA.
Antag som exempel att Gim Jeongeun vid sitt trontillträde beslutar att lägga om kursen och införa marknadsekonomiska reformer samt öppna upp landet mot omvärlden, ungefär så som Kina gjorde 1976 när Mao Zedong dog. Det skulle innebära avsevärt ökade handelsförbindelser och andra utbyten med Sydkorea och Kina, varvid dels den förljugna retoriken inte längre skulle kunna trollbinda befolkningen och dels de flesta handelsresande skulle ta genvägen att stanna permanent i Sydkorea eller i Kina (vilket de redan gör, om de lyckas passera gränsen).
Nordkorea skulle då falla samman och militären omedelbart förlora sitt inflytande, vilket man inte skulle tolerera; militären skulle genomföra en statskupp och publikt avrätta Gim Jeongeun som en förrädare till den store ledaren Gim Ilseongs ortodoxa lära, och därefter tillsätta en marionett som statschef.
Av detta kan vi dra två slutsatser. Den ena är att reformer måste genomföras ganska försiktigt, med en början vid inrikes ekonomiska reformer. Den andra är att reformer måste beslutas gemensamt av alla maktcentra, främst centralregeringen och militären; man måste vara överens om att bryta dödläget och låta nationen skrida framåt i utvecklingen – en utveckling som bara kan landa i att Nordkorea småningom upphör att existera som nation vid en återförening med Sydkorea, det vill säga att makteliten i Nordkorea avsäger sig sin makt och sina positioner och ger upp femtio års meningslös kamp.
Det kan hända. Det var nämligen vad som hände i Östtyskland, och det var ungefär vad som hände i Sydafrika. Och något liknande hände i Kina, när den ledare som med sin personkult blockerade all förändring försvann för snart 35 år sedan. Det verkar även hända i Kuba, när arvsmonarkin där har sin gilla gång och Raul Castro tar över efter sin bror; man har redan antytt en modernisering. Kommunistdiktaturerna vittrar sönder och marknadsliberalismen knackar på dörren.
Nordkorea är dock ett unikum i denna klubb, en närmast patologisk regim som kanske inte går att lösa upp på fredlig väg, just för att militären har en sådan stor dominans. I kommunistdiktaturer är det vanligen proletariatet av bönder och arbetare som framhävs i retoriken, medan militärer får en mer undanskymd roll.
I exempelvis Folkrepubliken Kina har begreppet gōng-nóng-bīng (工农兵) för arbetare, bönder och soldater ofta använts som retorisk figur. Det är en variant på en mer traditionell indelning i shì-nóng-gōng-shāng (士农工商) för lärde, bönder, arbetare och handelsmän, de fyra klasser som historiskt utgjort stommen i den kinesiska kulturen. Militären har förstås alltid spelat en stor roll, men har inte setts som en klass i sig utan mer som ett redskap för att upprätthålla statens auktoritet.
I Nordkorea är militären dock den främsta av klasser, vilket uttrycks i begreppet seongun (선군, 先軍, kinesiska xiānjūn, armén först). Militären är i Nordkorea allt, medan bönder och arbetare får finna sig i en undanskjuten position. Intellektuella prestationer är mest hyllade i flaggans symboler, som brukligt i kommunistdiktaturer.
Militärens position innebär att stora delar av de offentliga utgifterna spenderas på vapen och trupp, och det förklarar även Nordkoreas desparata kamp för att skaffa kärnvapen i en tid då man inte har några andra attribut att sätta emot – Sydkorea är ljusår före i utvecklingen, inte minst ekonomiskt. Om Gim Jeongeun ska kunna förändra Nordkoreas inriktning måste han således övertyga inte bara sina politbyråkolleger, utan även den militära ledningen, att landet på sikt inte har något annat val än att reformera sig och rätta in sig i världsordningen.