Statsreporter Tilde försöker få fatt i en taxi i Beijing, men går bet så fort hon inleder en konversation på engelska. Chauffören viftar bort henne, och kör vidare. Saken är ämnad illustrera hur svårt det är att vara turist i Kina, parallellt med en text på statstevewebben kring hur mycket den utländska turismen har minskat sedan pandemin.
Men chaffisarna – 司机 – pratade inte mer engelska innan pandemin, varför just den egenheten nog inte kan förklara trenden. Om det nu är en trend, eftersom siffrorna åter vänder upp, inte minst till följd av en regim med visumfrihet för ett antal länders medborgare, en aspekt man naturligtvis inte nämner.
I verkligheten talar Tilde mandarin, och vet att ta sig fram med enkelhet i Kina. Reportaget är därför konstruerat, med liten bäring på verkligheten. Hon kunde lika gärna göra om bravaden på kinesiska, men i angränsande Tianjin, där man kan bli bortviftad av helt andra skäl – taxisystemen i Kina är komplicerade och olika överallt.
I grunden är tanken att kinesiska taxichaufförer ska kunna prata engelska absurd. Engelska må vara lingua franca i Väst, men världen är alltså större än så. Särskilt gäller att kunskaperna i engelska i Asien överlag är låga (och sjunkande).
Dessa de enklaste av serviceyrken skulle helt enkelt inte kunna upprätthållas under sådana krav, i vart fall inte med de låga priser som kännetecknar transporter i Kina. Det får anses vara tämligen självklart att transportnäringen i första hand syftar till att tjäna lokalbefolkningen, medan andra lösningar får nyttjas för internationell turism.
Sådana består bland annat i att hotellen har egna taxibilar och andra transporter för turister, naturligtvis till en något högre – men alltjämt billig – penning. Det gäller inte bara utländska turister, utan den vanligaste formen av inhemsk turism består av gruppresor under bevandrade guider.
Det kanske inte passar en västerlänning som vill vara «fri» och ta sig fram för egen maskin. Då kan man alltid hyra en bil vid flygplatsen, samtidigt som man ansöker om och omedelbart beviljas provisoriskt kinesiskt körkort. Fast den som har sett den kinesiska trafiken kanske tänker efter både en och två gånger innan man väljer det alternativet.
Istället kan man välja att bara vandra rakt ut i folkvimlet. Chansen är stor att man blir omhändertagen av turistguider som verkar i egen regi, och som mot ett rimligt courtage kan bli din personliga ciceron i den kaotiska kinesiska kulturen – lycka till med att finna motsvarande funktion i Väst!
På en del håll – centrala Shanghai och Beijing – är risken samtidigt inte helt försumbar att man blir lurad av förslagna typer, men man kan alltså inte lämna huvudet hemma bara för att man är på semester. Lita på de ensamma flickorna, och håll dig borta från alltför påträngande typer.
En annan tanke som är svårt eurocentrisk är att Kina måste anpassa sig till västliga system och seder, men det är alltså ett helt befängt synsätt. Kina har kommit längre, och nyttjar digitala betalsystem överallt, samtidigt som västliga betalkort mest godtas i bankomater och större varuhus.
Nog för att man från kinesiskt håll skulle kunna förenkla för utländska turister att ladda ned Weixin och fylla med pengar, men samtidigt är kontanter alltid gångbara överallt. Bankomater finns typiskt i varje kvarter, och såväl banker som hotell kan vara behjälpliga om det kniper.
Man måste inte heller beställa biljetter och annat på nätet, utan man har manuella luckor för sådana ändamål i allt från tåg till turistattraktioner. Efterblivna utländska turister som inte förstår språket och inte kan hantera en app får sälla sig till den stora inhemska efterblivna lantisbefolkningen, som gör som man alltid har gjort med kontanter.
Den större bilden är här att Kina sedan länge medvetet undviker att låta sig inlemmas i det USA-dominerade västliga systemet under Visa, Mastercard och Facebook, och istället premierar egna system. På så vis undgår man att bli sårbar för utländsk påverkan och externt inflytande, och att likt Sydkorea och Japan bli en amerikansk vasall.
Inte minst har den aggressiva amerikanska politiken med sanktioner och exportkontroll samt att undandra länder från internationella transferreringssystem som Swift yttermera övertygat Beijing om att utveckla egna metoder, i allt från Beidou (motsvarande GPS) till den egna rymdstationen Tiangong.
Det hjälper nog inte heller saken att både Bryssel och Washington ideligen talar om «derisking» och «decoupling», eftersom det bara ger fler incitament för Zhongnanhai att gå sin egen väg. De negativa sentimenten i Väst visavis Kina speglas med automatik i Kina, varvid även turismen drabbas av återverkningar.
Det sagt är turismen Kinas allra bästa instrument för att förmedla en positiv uppfattning om landet, bortanför den medvetet negativa propagandan som i övrigt formar allmogens bild. Ingen annan nation i världen kan konkurrera med Kinas många sevärdheter och upplevelser, om man bara vågar lämna den invanda komfortzonen.
