Alla förstod nog att det i längden inte är hållbart att utesluta Åkesson från nobelfesten, och att det utgör en besynnerlig form av politiskt ställningstagande från en kropp som inte ska ha politiska åsikter. Skadan är dock redan skedd, och Åkesson lär inte dyka upp med mindre än att han får något slags ursäkt.
Men i samma andetag omprövar Nobelstiftelsen det nyare beslutet att inte inbjuda Rysslands (och Belarus’) ambassadör till stiftelsen, med en liknande motivering, att man inte ska vara part i konflikter utan snarare utgöra en brygga. Detta beslut får massiv kritik, och en rad partiledare på vänsterkanten hotar med bojkott.
Men Nobelstiftelsen gör här rätt och måste stå på sig. Man kan enkelt hänvisa till den tidigare historien, då det krigsgalna USA invaderade Vietnam, Irak och andra delar av världen på samma illegitima basis, utan att det föranledde motsvarande åthävor från den politiska klassen.
Uppenbart är att en konflikt i vårt närområde river upp betydligt större känslor än «territoriella dispyter» annorstädes, men ett internationellt pris måste ha en internationell attityd. Om man ska straffa Ryssland, måste man agera med samma frenesi mot varje motsvarande nation som angriper folkrätten, inklusive USA och avlägsna afrikanska stater. Men så har aldrig någonsin skett.
Stiftelsen motiverar beslutet med att ett av nobelprisen regelmässigt utmanar aggressiva stater i hopp om att kunna bilägga tvister, och att man därmed är ett instrument för dialog snarare än bojkott. Till detta kan man lägga att det fristående vetenskapliga samfundet är internationellt, och har självklara medlemmar från Ryssland. Premiera det goda, och straffa det onda.