Kinas sociala reformer i Xinjiang har kritiserats hårt och benämnts på ett sätt som saknar proportioner i förhållande till vad syftet är, nämligen att bearbeta en marginaliserad grupp med tendenser till radikalisering mot separatism och terrorism, främst genom omskolning, socialisering in i arbetslivet och andra mekanismer för att utrota fattigdom och utanförskap.
Man ska ställa den bryska arbetsmarknadspolitiken i förhållande till dels den terror som har hemsökt Kina i vågor, främst med separatistiskt ursprung i Xinjiang, och dels de metoder som har praktiserats av USA och västländer för motsvarande problem, det vill säga påkostade militära operationer som inte har lett till annat än att terrorismen har ökat i omfång, stabiliteten har urholkats i länder och flyktingströmmar har flutit mot Europa.
Vi vet nu med säkerhet att terrorism inte kan utrotas med ett huvudsakligt militärt svar, utan kräver andra åtgärder. Kina har möjligen inte bara lösningen på hemmaplan med reformerna i Xinjiang, utan kanske även den långsiktiga planen för att fila bort kanterna på talibanerna och modernisera Afghanistan med politisk ickeinblandning, handel och andra utbyten.
Tanken att införliva det utfattiga och islamistiska landet i en gemenskap ger incitament för ledarskapet att anpassa sig på eget bevåg, snarare än att tvingas till underkastelse av en främmande invasionsmakt, «sanktioner» och annat. När den friheten föreligger förlorar tanken på jihad i styrka, och terrorn bedarrar. Terrorn är nämligen inte blind, utan har ett givet mål – det är ur terroristens synvinkel en frihetskamp, mot vad man betraktar som västerländsk imperialism, även om vi kanske inte helt skulle hålla med om den karakteristiken.
Givet vad som har timat i Kabul under senare tid borde man se Xinjiang med nya fräscha ögon, och förstå vad problematiken ytterst dröjer sig om, snarare än att propagera geopolitisk smörja för att angripa Kina med alla skott man har. Man har nämligen uppnått ett stadium av nollterror i Xinjiang, på samma vis som man med ett välsmort smittskyddsmaskineri har upprätthållit nollcovid i landet sedan den inledande pandemin.
Det är också en form av mänskliga rättigheter, nämligen att trygga människor i den stora massan från extremism och farsoter, medan sådant utövande av «religion» som syftar till att radikalisera människor in i terror inte har något motsvarande skydd. Kina har inget emot islam – en av de officiellt erkända religionerna i landet – men kan däremot inte tolerera tankegods som utmanar nationen, stabiliteten och säkerheten, enkannerligen radikala idéer om att med våld etablera en påhittad «stat».
I Sverige och Europa växer utanförskapsområdena under en passiv politik, medan man i Kina bearbetar dem aktivt för att bryta segregation och radikalisering, och för att inlemma sådana grupper i det större samhället, att bli en del av helheten. Kinas metoder kanske inte är helt överförbara, men nog har man på ett mer effektivt och lindrigt sätt tacklat ett antal samhällsproblem som västvärlden har gått bet på.
