Kategorier
Hälsa Kultur

Nordisk skräpkost

Som komplement till den så kallade medelhavskosten ska det tydligen finnas en motsvarande «nordisk kost», som sägs vara anpassad till råvaror och livsmedel som nyttjas i Norden. Om man får tro Lantmännen – det vill säga de kommersiella producenterna av sådana livsmedel – utgörs dieten av frukt, bär, grönsaker, rotfrukter och fullkornsprodukter av havre, korn och råg.

Som fett nyttjas inte olivolja som i den sydligare dieten, utan rapsolja, även det en specialitet för skånska bönder sedan man lärde utvinna en genmodifierad variant av den annars oätliga och toxiska fröoljan. I Sverige har vi annars under hela historien i övrigt nyttjat smör som huvudsaklig fettkälla, jämte annat animaliskt fett.

Dieten präglas även av fet fisk, magert kött och fettsnåla mejeriprodukter, det senare lipofoba paradigmet helt i enlighet med de «rekommendationer» som myndigheter världen över har publicerat i drygt ett halvsekel, men som snarare är boven i den hälsokris som har lett till allt högre prevalens av fetma, diabetes, demens och andra sjukdomar.

Våra nordiska förfäder under senpaleolitikum livnärde sig emellertid främst på fet fisk, omfattande sextio procent av energi- och proteinbehovet, medan det karga klimatet i övrigt inte tillät några större intag av plantogen kost. Utöver en närmast karnivor diet av fisk och kött åt man en del bär, frukt och grönsaker i säsongsbetonat mönster, och det är ingen tillfällighet att surströmming och andra inlagda varianter av fisk är en nordisk specialitet.

Tidigare än så finner man bland västliga jägare–samlare på kontinenten ett liknande mönster, men med mer betoning på kött än fisk i inlandet. Om detta vittnar inte minst de många grottmålningarna med djur- och jaktmotiv i Altamira, Lasceaux med flera grottor under kulturerna aurignacien, gravettien, magdalenien o.s.v., samtidigt som vi vet att den europeiska megafaunan jagades till utrotning av den köttkrävande populationen.

Gryn i vilt format har människan alltid nyttjat sporadiskt, men i ytterligt små mängder, och av en helt annan art än de förädlade former som togs fram med början i neolitikum (yngre stenåldern) i Mellanöstern. Med gryn som huvudsaklig föda i en bofast civilisation kom även sjukdomar som karies, diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar, vilket vi vet från studier av egyptiska mumier.

Typisk diet i Egypten var nämligen bröd och öl jämte en del grönsaker, medan kött och fisk åts i mindre mängd. Det fanns här ingen socioekonomisk skillnad i diet, vilket kan överraska ett modernt öga. Naturliga snarare än idealistiska avbildningar av egyptier – hög som låg – visar påfallande ofta personer med ölmage och män med manstuttar till följd av östrogenrik grynföda. På samma sätt har obduktion av mumier påvisat visceralt fett med följder som hjärtsjukdom.

Prins Hemiunu (2550 f.v.t), arkitekt som planerade Cheopspyramiden, avbildas här naturligt med omfattande fettvävnad och utpräglade manstuttar till följd av kolhydratrik föda av bröd och öl.

I den senare indoeuropeiska kulturen i Europa har inslaget av gryn spätts ut med omfattande konsumtion av kött och andra animaliska produkter, samtidigt som bondebefolkningar har utvecklat viss tolerans mot grynrik föda. Det är samma mönster som präglar laktospersistens, ett anlag som har utvecklats i mjölkdrickande länder. Man kan här kontrastera med hur urfolk i andra delar av världen reagerar med omfattande fetma och sjukdomsutveckling vid kontakt med modern västerländsk grynföda, för att man saknar sådan anpassning.

På sätt och vis föreligger aldrig någon optimal diet i naturen, och en omnvior art som människan har fördel i att kunna tillgodogöra sig föda av vitt skiftande slag. Men det sagt är gryn och kolhydrattung föda ett nyare inslag i den mänskliga dieten, medan vi under de föregående två och en halv miljoner åren har varit anpassade för en helt annan diet, omfattande protein och fett från kadaver och jakt i kombination med visst plantogent inslag av bär, nötter och grönsaker.

Man ska här ha i åtanke att mycket av frukt och grönsaker i vår moderna tid är förädlade produkter som överhuvudtaget inte existerade under paleolitikum, utan då hade betydligt mindre energi och mer inslag av fibrer.

Samtidigt är människans utveckling präglad av allt mindre matsmältningssystem, mindre tänder och större hjärna, till följd av ökad konsumtion av animalisk föda. Särskilt från början av pleistocen för 2.58 miljoner år sedan, under omfattande klimatförändringar med återkommande nedisningar, kan man i fossilen notera en allt större hjärnvolym hos vårt släkte, medan växtätande grenar i trädet av förmänniskor som Paranthropus robustus dör ut.

Tillväxt i hjärna hos människan samvarierar med förändringar mot kallare och torrare klimat, ökad förekomst av megafauna samt minskad förekomst av ätbar flora. Under neolitikum minskar storleken till följd av ensidig föda präglad av gryn.

På motsvarande sätt ser man en nedgång i kraniekapacitet under neolitikum, i samband med att gryn och mindre varierad kost gör entré. Här brukar en del kasta fram hypotesen att civilisationen gjorde det möjligt att vara dummare, givet den samlade kunskapen i kollektivet, men en sådan regression saknar alltså evolutionär drivkraft. Sjukdomsaltrande kost är emellertid utslagsgivande i evolutionärt avseende, och ger kortare individer med mindre hjärna.

Gryn kan därför inte anses vara ett livsmedel som är särskilt hälsobefrämjande för människans vidkommande, även om det kan tolereras i olika grad. På samma sätt indikerar vår utveckling mot mindre matsmältningssystem och mindre tänder att det inte föreligger något större behov av fibrer, och vi har helt enkelt lämnat ett tidigare stadium av dagligt idisslande av fiberföda. Säkert är en mindre mängd fiber bra för matsmältningen, men vi är helt enkelt inte gorillor.

Slutligen är fröoljor en helt modern företeelse, som vi har konsumerat i allt högre grad under det senaste seklet, men inte alls under människans miljoner år långa utvecklingslinje i övrigt. Det är framförallt rubbad balans av omega-3- och omega-6-syror som här orsakar metabol oreda i kroppen, givet oljornas höga koncentration av linolsyra (n-6).

Under omständigheter som allt högre prevalens av fetma och andra metabola sjukdomar ska man nog vara väldigt försiktig i att lansera sådana industriellt processade oljor som «nyttiga» samtidigt som man förkastar sådant animaliskt och mättat fett som vi har livnärt oss av under hela vår utvecklingslinje och som vi således är välanpassade till. I termer av konsumtion är det oljor och gryn som ökar, medan animaliskt fett går ned – orsakskedjan haltar betänkligt.

Min egen diet är i detta avseende «antinordisk», i så måtto att det är en dietär regim fullständigt fri från gryn, frukt och fröoljor. Däremot är jag storkonsument av fisk och kött, även om det senare gärna får vara fett. Grönsaker ingår, men bara fibervarianter som växer ovan jord snarare än stärkelserika rotfrukter och proteinrika baljväxter som orsakar stor irritation i matsmältningssystemet. Osten och filen ska vara av det fetaste slaget, medan fet mjölk främst är en dryck för uppväxande barn. Gärna olivolja i salladen, men stekning och tillagning sker givetvis i smör eller annat animaliskt fett. Ultraprocessföda och tillsatt socker går fetbort.

Numera lutar jag även allt mer åt ketogent mönster, givet att det ger positivt utslag på en lång rad metabola markörer, inte minst avseende triglycerider, insulin, leptin och BDNF-frisättning, utöver att regimen ger mental skärpa, bekymmersfri matsmältning, långvarig mättnad och synnerligen god sömn.

Den «nordiska kosten» med dess större betoning på kolhydrater, gryn och fröolja är däremot att anse som en skräpdiet, som bidrar till ökad fetma och högre prevalens av folksjukdomar. Den har inte mycket att göra med egentliga nordiska traditioner kring kost, utan är ett modernt påhitt.

En bättre diet.