Ericsson tappade andel från 11 % till 2 % i utvecklingen av Kinas 5G-nät, som en direkt konsekvens av Lövfén-regimens inrättande av en specialskriven lag avsedd att förbjuda Huawei, ZTE och andra telekomföretag att verka på den svenska marknaden, det senare som ett direkt krav från Washington.
Zhongnanhai tycks därmed välja att agera med mjuka vantar mot den uppstudsiga nordiska nationen, som man indirekt låter förstå att vidare konsekvenser kan vara att vänta för såväl Ericsson som andra svenska företag. Att man inte valde en hårdare linje torde bero på att man förstår att det egentliga beslutet är fattat på annat håll, och att det därför vore bättre att gå direkt på källan.
Det gör man nu när vice utrikesministrarna Xie Feng (谢锋) och Wendy Sherman möts för något slags överläggningar i Tianjin (天津), i vad som närmast får beskrivas som ett sätt att hålla liv i relationerna. Sherman kan dock nog förvänta sig sedvanlig kinesisk gästfrihet, till skillnad från det kylslagna mötet i Alaska då den amerikanska värden inte ens hade vett att bjuda på bankett.
I sak slår Kina dock näven i bordet och överlämnar helt sonika två listor. Den ena avser sådant som USA måste agera på för att reparera relationerna med Beijing, bland annat att släppa processen mot Huaweis finanschef Meng Wanzhou; att slopa visarestriktioner för partianslutna kineser och deras familjemedlemmar; sluta benämna kinesiska medier «främmande beskickning»; avlägsna restriktioner för konfuciusinstitut och kinesiska företag; samt lyfta sanktioner mot kinesiska ledare och andra personer.
Den andra listan rör företeelser som Kina önskar att USA adresserar, bland annat orättvis behandling av kineser i USA; antikinesiska och antiasiatiska stämningar; våld mot kinesiska medborgare, och annat som följer av den amerikanska politiken att angripa allt kinesiskt.
Amerikanernas dåraktiga attityd av att vilja ta sig an Kina från en inbillad styrkeposition får sig därmed ytterligare en törn, och det är uppenbart att Kina nu väljer att trappa upp konflikten istället för att böja sig. Det är nämligen Kina som har den verkliga styrkepositionen, och man har förmåga att uthärda en konflikt betydligt längre än USA, inte minst för att man numera beror mer av den egna inre marknaden än av export.
Samtidigt är världen i övrigt inte beredd att välja bort kinesiskt gods, och USA står handfallet i sina tafatta försök att skapa allianser utan att ge något mer handfast i utbyte än lös politisk vänskap med USA. Få nationer i Asien är beredda att offra sin ekonomi för en så dumdristig allians, som för övrigt inte är vatten värd om man får tro historien – USA har aldrig haft annat än sig självt för ögonen. Kina kanske ses som en buffel i regionen, men åtminstone en pålitlig sådan.
Bidens devis om att man avser samarbeta med Kina när det är nödvändigt men behandla landet som en fiende i andra fall är helt enkelt inte en framkomlig väg, och inget Kina har för avsikt att svälja. Man kan inte med ena handen kräva samarbete samtidigt som man med den andra inrättar godtyckliga sanktioner mot företag och individer, utan måste ha en respektfull ton och rättvis inställning över hela linjen.
Det innebär att USA – och Sverige – respekterar Kinas suveränitet och inte lägger sig i dess inre angelägenheter, särskilt inte från en fullständigt psyksjuk föreställning om att befinna sig på något högre plan av moralisk rättfärdighet, och att man godtar varandras olikheter i kultur, historia och andra parametrar, för att från en sådan jämlik nivå agera i samförstånd för att tackla gemensamma problem och utveckla handel och andra förbindelser.
Det kommer inte USA – och inte heller dess marionett Sverige – att göra, utan man kommer att fortsätta på den inslagna vägen i tron att det kan bära frukt och att man kan domptera Kina. Man måste köra huvudet i väggen ett antal gånger innan man förstår att en ny världsordning har börjat gälla, och att man inte längre har överhöghet, fördel eller tolkningsföreträde.