Att Japans premiärminister Abe Shinzo (安倍晋三, Anbei Jinsan) omhuldar högernationalistiska sympatier, förespråkar historierevisionism och i största allmänhet trivialiserar Japans tidigare brott mot de mänskliga rättigheterna torde vara känt för åtminstone en del av allmänheten.
Man ska då veta att Abe ändå hör till de mer beskedliga nationalisterna. Vid sin sida har han den betydligt mer frispråkiga Aso Taro (麻生太郎, Masheng Tailang), som tjänar som finansminister och vice premiärminister. I ett i övrigt mångkulturellt Asien har Aso uttryckt beundran för Japans isolationistiska kultur med «en etnicitet, ett språk och en civilisation» – man kunde då kanske låta infödingarna i Ryukyu (琉球, Liuqiu) i närheten av Taiwan åter bli ett kinesiskt protektorat, så att man slipper de orena? Vad man ska ta sig till med Ainu-folket i norra Japan är dock mer oklart.
Enligt Aso Taro äger även mer renrasiga japaner inte helt säkert rätt att göra anspråk på politiskt höga poster, till exempel de burakumin (部落民, bulumin) eller stamfolk som utgör en social underklass i Japan.
Det är ingen tillfällighet att detta låter som utpräglad fascism, för det är just den prägeln japanska liberaldemokraterna har; det är inte som namnet antyder ett liberalt parti, utan ett konservativt och ultranationalistiskt.
Abe Shinzo har redan dryftat frågan om att förändra Japans pacifistiska konstitution, på det att Japan åter kan bli en militär stormakt i regionen. Finansminister Aso Taro kompletterade häromdagen denna ambition genom att förorda att Japan borde följa den tyska nazistiska Weimarrepublikens exempel i att i smyg ändra konstitutionen utan offentlig debatt. Aso antydde också att politiker borde besöka Yasukuni-templet i smyg för att undvika att röra upp onödiga känslor bland grannstaterna.
Sådant stoff rapporteras vanligen inte i medier, men sammantaget utgör sådana odemokratiska åsikter i kombination med historierevisionism, förringande av det japanska bruket av «tröstekvinnor» och ambitionen att upprusta den fond mot vilken vi måste bedöma Japans politiska inriktning, och hur vi bör förhålla oss till Japan vad gäller sådant som territorialtvister med Sydkorea och Kina om obebodda öar i de kinesiska och koreanska kustvattnen – den politiska utvecklingen i Japan ger anledning till allt större oro.