I runda slängar nittiofem procent av alla solceller i Europa är tillverkade helt eller delvis i Kina, vilket ställer Bryssel inför ett dilemma: antingen uppfyller man klimatmålen, eller så skyddar man europeisk industri till priset av långsammare och dyrare grön omställning.
Samma frågeställning gäller för övrigt vindturbiner och nu även elbilar, där unionen fruktar att Kina på samma sätt som för solceller kommer att köra över den inhemska produktionen. Solceller från Kina betingar hälften så mycket i pris till samma kvalitet som europeiska, med resultat att europeiska tillverkare får klubba igen eller flytta till USA, där man har tariffer riktade mot Kina.
Miljöskurkarna i Washington har alltså redan valt protektionismens väg, och har således även handelshinder för kinesiska elbilar och en lång rad andra produkter, samtidigt som man undan för undan förbjuder alla kinesiska bästsäljare från Huawei till Tiktok med hänvisning till «nationell säkerhet», samt förstås även har omfattande exportkontroll under samma motivering, men med verklig avsikt att sakta ned Kinas framfart.
Det finns för all del en lång rad kinahökar även i Europa som vill följa i jänkarnas spår, men det innebär då med automatik att Bryssel kan hälsa hem avseende klimatmålen. Man kan inte både ha och äta kakan, vilket motiverar den inledande frågeställningen.
Även om man skulle införa tariffer och andra handelshinder, skulle det knappast hjälpa. USA:s omfattande ekonomiska krigföring har reducerat den kinesiska tillväxten med högst en procentenhet, samtidigt som man själv drabbas hårdare av reciproka tariffer – konsumenterna får pröjsa i sista ledet när kinesiska varor blir dyrare, utan att man avhjälper problemet med negativ handelsbalans.
Världen är nämligen så mycket större än Västvärlden, och Kina har förstås omfattande handel med övriga Asien samt med Afrika och Latinamerika, där behoven av att bygga ut infrastruktur och energisystem är stora. Kina kommer därför att fortsätta dominera grön teknik på global nivå, medan EU mest skjuter sig själv i foten – eller ska vi kanske säga huvudet?
Inte heller USA kan i längden hålla den kinesiska anstormingen borta avseende batterier, vindturbiner, solpaneler eller för den delen elbilar, givet att man ändå har antagit vissa klimatmål. Man kan kanske agera vägbula under en kort tid, men i längden kan man inte neutralisera Kina så som man tidigare gjorde med Japan under 1980-talet.
Ty detta är bara första vågen, som kommer att följas av än fler. 2015 sjösatte Beijing projektet 中国制造2025 (Zhongguo zhizao erling-erwu) eller Made in China 2025, med särskild tonvikt på ett antal nyckelområden, som grön teknik, elbilar, materialteknik, AI och andra teknikgrenar. Det är den satsningen som nu ger sådan våldsam avkastning, och den följs av ett antal andra projekt i samma anda.
Medan Kina ser framåt och satsar på forskning och utveckling, tycks Europa hellre vilja krypa in i skalet för att skydda sin gamla efterblivna fossilindustri. Det är dömt att misslyckas, och leder med automatik till att vi halkar än mer på efterkälken.
Man klagar på att Kina har subventionerat projekten i Made in China 2025, och att man därmed konkurrerar ut europeiska tillverkare på ojämlika villkor. Men det enkla motdraget är förstås att på samma sätt stödja den egna industrin med lämplig industripolitik, vilket man redan gör på ett antal områden, inte minst miljöteknik – eller Airbus, för att ta ett annat exempel.
Åttiotalet är över och Reagan och Thatcher är båda döda. Man kan helt enkelt inte förvänta sig att Kina ska operera under europeiska dogmer och «regler», utan man får anpassa sig till världen så som den faktiskt är. Vill vi ta fajten med Kina finns inget annat val, och det är hög tid att nyktra till och sluta lyssna på det imbecilla grupptänket från kinahatarna.
Störtfloden av kinesiska solceller, elbilar och en lång rad andra produkter går inte att förhindra, men vi kan i alla fall bjuda bästa möjliga motstånd genom att vässa vår egen industri maximalt istället för att låta den dö i en skyddad verkstad som i forna östeuropeiska stater.