Kategorier
Kultur Politik Religion Teknik Vetenskap

Omnicid

Eskatologin i samtiden gäller den apokalyptiska föreställningen om «klimatet» som baneman för mänskligheten. Vi har i själva verket bara «tio år» på oss att «rädda världen» innan irreversibla «brytpunkter» inträffar, efter vilka jordens atmosfär småningom kokar bort likt den på Venus. Ja, i själva verket «kokar» haven redan, även om tioårsvarningen har yttrats intermittent sedan 1970-talet – i likhet med religiösa kulters domedagsprofetior inträffar emellertid aldrig uppryckelsen eller katastrofen.

Nej, «klimatet» (i nuvarande riktning) kan inte ta kål på mänskligheten, och inte heller särskilt många andra arter. Sant är att artdöden fortskrider, främst på grund av människans utbredning, men det är inte i närheten av massutdöende i vedertagen mening. Utvecklingen måste förstås tas på allvar av andra skäl.

Faktum är att «klimatet» (i nuvarande riktning) inte kan åstadkomma annat än smärre förändringar i habitat och vattennivåer, samtidigt som enorma ytor öppnas för grödor och liv när polerna smälter och istiden går mot sitt definitiva slut, den kenozoiska istid som har förelegat under 34 miljoner år och vars intermittenta utbredning i enlighet med milankovićcyklerna definitivt hade tagit kål på mänsklig civilisation – om än inte mänskligheten.

Jorden har nu den mängd kol den har, och den är inte tillräcklig för att åstadkomma ett accelererande drivhusklimat som på Venus, i vart fall inte förrän solen börjar expandera om någon miljard år. Livet har frodats under de hetaste perioderna, samtidigt som människan i grunden är ett ekvatordjur.

Däremot har jorden erfarit tillstånd av fullkomlig nedfrysning, den så kallade snöbollsjorden, under vilka förhållanden mänskligheten hade utplånats fullständigt, tillsammans med i stort sett allt landbaserat liv. En sådan nedkylning kan åstadkommas genom ett flertal mekanismer, som produktion av syre av cyanobakterier, orogenes (bergsformering) med åtföljande absorbtion av koldioxid från atmosfären, eller en supervulkan vars stoft förmörkar atmosfären.

Därmed har vi några första kriterier för omnicid, eller fullständig utsläckning av människan som art, nämligen existentiella hot som hastig nedfrysning. De ovan listade kriterierna är emellertid osannolika, då jorden redan har befunnit sig i stadier av syreproduktion, för vilken det numera finns ymnig motståndskraft i oxiderande arter. På samma sätt är den värsta perioden av orogenes avslutad i och med Indiens våldsamma krasch in i Asien och därmed formering av Himalaya – liknande händelser inträffar åter först långt senare i geologisk tid då kontinentalplattorna åter skiftar mönster.

Även supervulkaner är en osannolik lieman, och de som har inträffat har visserligen åstadkommit kallperioder och åtföljande svält och annan misär, men inte hotat mänskligheten som sådan. Det måste till ett fruktansvärt omfattande vulkanutbrott för att förmörka himlen så mycket att mänskligheten släcks, men det är teoretiskt möjligt.

Människan är emellertid numera förmögen att på egen hand åstadkomma samma resultat, nämligen genom att låta detonera samtliga kärnvapen i ett totalt krig, varvid den åtföljande atomvintern skulle orsaka global nedkylning under ett flertal år, potentiellt med massutdöende som följd. Säkert kan en mindre mängd människor överleva i en underjordisk bunker, men den värld de har att återpopulera skulle vara helt annorlunda, samtidigt som civilisation fordrar en stor population.

Någon bestämd sannolikhet kan inte ges, vare sig för att ett kärnvapenkrig inträffar eller för de slutliga konsekvenserna, men beräkningar tyder på att risken för utplåning är ganska låg. Inte ens ett kärnvapenkrig kan släcka mänskligheten, men däremot sätta punkt för civilisationen samt åstadkomma massiva svårigheter med förstört ozonlager och andra biologiska katastrofer.

En liknande kataklysm som nukleär vinter, men flera potenser större, ges av ett asteroidnedslag, likt det som inträffade för 66 miljoner år sedan och då släckte jätteödlornas hegemoni. Händelsen förändrade i ett slag livets utveckling, och gav däggdjuren utrymme att fylla den nisch som dinosaurierna tidigare dominerade. Det är tankeväckande att vi inte hade existerat utan denna stenbumling.

Rymden är fylld av sådant kvarvarande grus från solsystemets formering, och nedslag sker intermittent på systemets alla kroppar, inklusive jorden. De flesta är så små att de brinner upp i atmosfären, medan enstaka större stenar når jordytan. Människan har dock koll på alla större objekt i den omgivande rymden, och det finns inget känt asteroidhot mot människan i den beräkningsbara framtiden – och även om det skulle finnas kan vi spränga den, varför vi mer eller mindre har eliminerat detta hot.

Ett annat potentiellt hot från rymden rör gammastrålning från en supernova, varvid atmosfärens ozonlager skulle brännas sönder och samman. Men å ena sidan känner vi kriterierna för hur supernovor bildas, och å den andra finns inga potentiella objekt i sådan närhet att vi kan drabbas av effekterna. Det är ett teoretiskt hot mer än ett verkligt.

En del tänker sig här även någon sorts interstellär invasion som en möjlig orsak till människans sorti, men en sådan är av tråkiga fysikaliska skäl inte särskilt trolig. Sådan vetenskapsfiktion är visserligen tämligen underhållande och kittlande för fantasin, men har inte så mycket med verkligheten att göra.

Pandemier av olika slag kan visserligen potentiellt orsaka massdöd, men det finns alltid ett visst segment av en population som är immunt, varför det inte rör sig om ett existentiellt hot. Modern vetenskap vet dessutom hur man kontrar sådana utbrott, varför digerdöden inte kommer åter i tidigare omfattning.

AI är i ropet just nu, men sanningen att säga föreligger alltjämt ingen maskinell intelligens av verklig art. Men om en sådan småningom etableras, omfattande ett medvetande med självbevarelsedrift, kan det utgöra ett existentiellt hot mot människan.

En sådan AI skulle nämligen ha passerat vad man benämner den teknologiska singulariteten, efter vilken maskinen kan utveckla nya och bättre kopior av sig själv och raskt utveckla intelligens som får människan att framstå som en insekt i jämförelse. Hotet hänger på att människan faktiskt är förmögen att skapa en sådan maskin, och att vi förlorar kontrollen över dess verkan – båda dessa faktorer är ganska skakiga.

Slutet är således inte alls nära, vad man kan förstå. Några externa faktorer som kan förgöra oss finns inte, och människan är tillräckligt smart för att hantera sådana hot. Samtidigt är människan tillräckligt dum för att försöka förgöra sig själv, vilket historiens månghanda krig vittnar om. Men inte ens denna stupiditet tycks kunna resultera i antropogen förintelse.