Kol- och stålgemenskapen bildades efter andra världskriget i syfte att försvåra krig mellan Tyskland, Frankrike och andra europeiska länder. Genom ömsesidigt beroende på en gemensam marknad minskar risken för konflikt, samtidigt som man inte kan mobba ett enskilt land och därmed skapa incitament för aggression – den orättvisa freden i Versailles lade ju grunden för tysk revanschism.
Numera omfattar Europeiska unionen större delen av Europa, och konstruktionen har lyckats med sitt uppdrag att hålla kriget borta, samt även att ordna större välstånd än någonsin tidigare, som en naturlig konsekvens. Inget är mer destruktivt för ekonomin än krig.
Den ekonomiska globalismen har en liknande funktion av att binda samman länder i ömsesidigt beroende i handel och andra utbyten, vilket minskar risken för konflikt givet att man har mycket att förlora. USA anstränger sig visserligen hårt för att åstadkomma en «decoupling», men i verkligheten är man så hårt bunden till Kina att ett större krig dessa makter emellan egentligen är uteslutet, då det skulle kosta båda parter alldeles för mycket.
En väpnad konflikt skulle begränsas till Taiwan, i händelse av att fastlandet intar ön. Även ett sådant scenario skulle fresta hårt på båda parter, samtidigt som Taiwan skulle kastas decennier tillbaka i tiden, enligt en färsk amerikansk simulering. Enligt den skulle Kina inte lyckas med uppdraget, men å andra sidan finns inte heller någon vinnare i en sådan drabbning.
En sådan utveckling skulle vidare sätta världsekonomin i brand med fullskaligt handelskrig och utfärdande av sanktioner fram och tillbaka. Här är knäckfrågan hur EU skulle agera, givet dess starka beroende av Kina, och man har från Bryssels sida börjat ta steg för att diversifiera handeln för att skapa sig större handlingsutrymme.
Men man gör det med fel motiv och med fel utgångspunkt, nämligen att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Det finns inget som skulle få Kina att agera militärt mot Taiwan med mindre än att man provoceras till det av framförallt USA, och man föredrar att locka till sig ön på frivillig bas med lämplig morot och piska.
Däremot är det helt rätt att diversifiera och att inte göra sig alltför beroende av en enstaka part, vem det än månde vara. Att bygga chipsfabriker i USA och Europa kan på sikt desarmera frågan om Taiwan i stora drag, eftersom mycket av rädslan handlar om öns stora dominans på området.
På samma sätt är den svenska regeringens satsning på såväl gruvdrift av jordartsmetaller som kärnkraft nödvändig, efterlängtad och superbra politik inte bara för Sverige, utan för hela Europa, som därmed kan få den reservkälla man strävar efter.
Det ömsesidiga beroendet av Kina kvarstår naturligtvis, vilket är utmärkt, men däremot gör man sig av med det ensidiga beroendet med avseende på jordartsmetaller och en del andra mineraler när man fördelar äggen över flera korgar. Därmed kan den hysteriska och meningslösa rädslan för Kina kanske släppa, och man kan fortsätta på en mer uppbygglig väg framöver.
USA har å andra sidan helt andra skäl att bråka med Kina, och för Washington har Taiwan även en geopolitisk funktion som ankare i första ökedjan. Från Bryssels sida finns härvidlag dock ingen samsyn och inget gemensamt intresse.