Sleepy Joe och «världsledarna» i G7 har sjösatt Partnership for global infrastructure and investment, ett projekt i syfte att med infrastruktursatsningar stimulera den globala ekonomin, bidra till utvecklingen i fattigare länder samt naturligtvis även stärka de egna ekonomierna. Det rör sig om sex hundra miljarder dollar fram till 2027, av vilka USA står för en tredjedel.
Om utspelet låter bekant är det för att man lovade samma sak föregående år i samma klubb, men då under namnet Build back better world, ett paket som dock stupade i kontakt med en verklighet fylld av pandemi, inflation och skenande budgetunderskott.
Den primära avsikten med båda projekten är att kontra Kina och dess Ett bälte, en väg (一带一路), som lanserades för knappt ett decennium sedan. Bältesprojektet har således tio års försprång, och har redan inlett samarbeten med större delen av världen, i princip alla länder utom just G7, anglosfären och större delen av Västeuropa.
Konkurrens är förstås bra, och det kan aldrig vara fel att plöja ned pengar i infrastruktur. Det är vad både USA och Europa behöver för att modernisera sina eftersatta samhällen, men problemet är att man till sådana projekt alltid tenderar att foga sekundära politiska mål och «värderingar», nämligen för att sprida den egna gospeln och de egna doktrinerna om demokrati och så vidare.
På samma sätt som tidigare i Afrika villkorar man satsningarna med politiska reformer som inte efterfrågas av de berörda parterna och som inte har relevans i sammanhanget, och därmed har man förlorat matchen innan den ens är påbörjad. Kina har nämligen inga sådana sekundära ambitioner, utan erbjuder renodlad business utan pekpinnar och krav.
Nog för att det är viktigt med demokratisering, kvinnors rättigheter och andra företeelser som kännetecknar moderna samhällen, men det är sådant som måste växa fram organiskt, vilket tenderar ske med en accelererad ekonomi och välfärdssatsningar – det är så Europa demokratiserade sig själv, och det är så andra måste förfara, på sina egna villkor och efter egna förutsättningar.
Vidare vore det naivt tro att Kina inte har politiska ambitioner med bältesprojektet, men det är ändå inte av samma utstuderade karaktär som den västerländska strävan att missionera de egna värderingarna och systemen samt nyttja andra som brickor i geopolitiska schismer. Kina har ett ärligt anspråk av ömsesidig respekt och gynnande av båda parter, medan USA och Europa mest är intresserade av att sätta käppar i hjulen för Kina och upprätthålla sin dominerande ställning – man tänker i termer av nollsummespel.
Världen väljer således Kina, för att Beijing inte har för vana att invadera länder och avsätta regimer i parti och minut så som USA, och för att villkoren är raka och ekonomiskt mer fördelaktiga än vad Väst erbjuder. Det visar sig gång efter annan i Afrika, Sydasien och Latinamerika.
Om USA och Europa menar allvar med sin föresats måste man därför nog anstränga sig betydligt mer och revidera strategin, samt inte minst börja agera istället för att bara prata om vad man ska göra. En början kunde ju vara att lösa konflikten med Ryssland, och framförallt USA har nog att kraftigt banta sin överdimensionerade militär om man ska ha råd med så storvulna planer.