Kristdemokraterna tycks ha tvärvänt i fråga om «donationer», och förordar nu att samtliga vuxna kollektivansluts till donationsregistret. Den som inte vill donera sina organ måste aktivt välja att inte göra så. Syftet är att rädda fler liv, och man stödjer sig på erfarenheter från andra länder. Det får väl sägas vara en god ansats, och vad är det egentligen för en njugg egoist som säger nej till att rädda fler liv?
Här finns dock flera intressekonflikter, och den föreslagna lösningen är inte optimal. Det är principiellt fel att staten och det allmänna anser sig ha rätt till en människas kroppsdelar, och det är principiellt fel att kollektivansluta människor – till facket, prenumeration på statstelevisionen eller till dödens reservlager. Opt-in är det rätta, opt-out förkastligt.
Men överhuvudtaget är donation inte rätt väg att gå. Vill man ha närmast garanterad täckning ska man kommersialiera verksamheten och låta marknadens osynliga hand åstadkomma balans i tillgång och efterfrågan. Vad är ett hjärta eller en lever värt på marknaden? Vad kan man få för att leverera blod? Kroppsdelar till marknadspriser tillgodoser å ena sidan vårdens tillgång till organ, och ger å den andra efterlevande ett slags försäkring som minskar konsekvenserna av familjebortfallet.
Här finns sedan gammalt en direkt kristen tanke om livets helgd, att vård inte ska kommersialiseras. Synd då att vården redan är höggradigt marknadsdriven, och att man säljer plasma och organ kors och tvärs mellan landsting, regioner och länder. Organ har redan ett marknadspris i den ruljangsen, men själva upphovsmännen går lottlösa. Det är fel, och mina organ och mitt blod står därför alltjämt inte till vårdens förfogande.