Homo sapiens tog steget ut ur Afrika för runt sjuttio tusen år sedan, då grupper av afrikanska jägare–samlare tog sig in i Mellanöstern, och därifrån vidare till Asien och småningom Europa för femtio tusen år sedan.
Utanför Afrika dominerade Homo neanderthalensis, och det uppstod friktion i mötet mellan de två hominiderna. Mellan grupper av afrikanska jägare–samlare bland sapiens fanns inte sådan rivalitet, utan man gick skilda vägar om man möttes, för att det kostar mindre när resurserna är ymniga. Men neandertal var halvbofasta i grottor på en kargare eurasisk kontinent, och härav följde krigets logik i strid om resurserna.
Man kunde a priori tänka sig att sapiens och neandertal i egenskap av kusiner förbrödrade sig och levde som ett folk, men evidensen talar emot en sådan tes. Tanken att vi inte skulle ha uppfattat varandra som olika arter är rent strunt från politiskt korrekta forskare, och i verkligheten drev talrikare grupper av sapiens neandertal på flykt.
Det var ett veritabelt genocid som pågick under tusentals år, men under den tiden skedde också utbyten av mer intim karaktär. Det skedde dock inte frivilligt, och inte heller särskilt ofta, men resultatet är ändå att moderna människor utanför Afrika alltjämt har 2–3 % av neandertals arvsmassa, motsvarande en tredjedel av artens samlade genom.
Det är en proportion som är stadd i kontinuerligt sjunkande, och den var betydligt högre fordom. Det är så för att det mesta av koden är skräp, och dessutom kan vara skadlig. I Asien dominerade istället Homo denisova, en systerart till neandertal. Motsvarande process där har resulterat i att asiater har bevarat 2–7 % av denisovas arvsmassa.
Men emigrationen ut ur Afrika för sjuttio tusen år sedan var inte den första, utan hade föregåtts av ett flertal andra, som dock inte ledde till varaktig närvaro på den eurasiska kontinenten – grupperna var för fåtaliga. Under sapiens drygt 300 000 års existens har ett antal utbrytningsförsök gjorts under tider då klimatförändringar och andra omständigheter möjliggjorde eller påskyndade sådana äventyr.
Vid sådana strapatser har emigranterna slutligen drivits undan av neandertal och denisova, men även här under tillfälligt utbyte av DNA-segment medelst våldtäkt eller kvinnorov. Man vet detta för att neandertal på motsvarande sätt har 3 % av äldre genom från sapiens, daterat till 2–300 000 år.
Till yttermera visso har man i denisova funnit att 1 % av dess arvsmassa härstammar från en äldre art av Homo, vilket nästan med nödvändighet betyder Homo erectus. Via denisova som mellanvärd fortlever därför en del av dess DNA i moderna människor, motsvarande 0.15 % av denisovas genom. Hur häftigt är inte det?
Både denisova (-200/-15 ka) och neandertal (-250/-40 ka) – och kanske även sapiens (-315 ka) – stammar ur Homo heidelbergensis (-700/-300 ka), som i sin tur är en utveckling ur Homo antecessor (-1.2/-0.8 Ma), som är en utveckling ur europeisk Homo erectus (-2.0/-0.1 Ma). Erectus var den första medlemmen i släktet att sprida sig i Eurasien, och den drevs småningom på flykten av denisova och neandertal, under samma förutsättningar som när sapiens drev undan neandertal och denisova. Man kan tänka sig att denisova i själva verket är en hybrid mellan neandertal och erectus under en sådan process, men eftersom vi saknar DNA från erectus går det inte att veta.
Människans och andra arters utveckling beskrivs ofta med hjälp av träd, där raka linjer förbinder fixa arter med varandra. En rimligare beskrivning är med hjälp av en väv, som förgrenas framåt, bakåt och sidledes mellan olika utvecklingslinjer, och med mindre fixa medlemmar.
Exempelvis är Homo sapiens av i dag inte samma sort som för 300 000 år sedan, utan har metamorferats i ett antal olika skepnader och även klyvts i underarter (exvs. Homo sapiens idaltu) under processer som isolation, genetisk drift och korsning mellan olika varianter och med andra släktingar i Homo. På samma sätt har utvecklingen inte utgått från ett enskilt geografiskt centrum (som Östafrika), utan har skett samtidigt på ett flertal olika platser med senare konvergens och divergens.
Sapiens vandring ut ur Afrika har gett ytterligare genetiskt material från neandertal, denisova och alltså även erectus, en veritabel ormgrop med korsbefruktningar som under andra omständigheter hade kunnat klassificeras som en ny artbildning, men som här fortlever i samma art som ett antal underarter (med något undantag).
Släktet Homo är härvidlag inte något undantag, utan företeelsen är legio i naturen. I vårt fall vet vi att intimiteten inte har varit frivillig på grund av att den har skett så sällan (man kan faktiskt räkna på det med genetiska metoder), men bland många arter är sexuella transgressioner utanför artbarriären vanligt förekommande.
Det är ett stycke sexuellt våld som gynnade vår art, i så måtto att processen gav upphov till den europeiska tidiga moderna människan (EEMH, samt asiatiska motsvarigheter), den hybridform som utvecklade beteendemässig modernitet med ett antal egenskaper som symboliskt tänkande, konstnärlig verksamhet, begravningsriter och teknologisk revolution, en utveckling som aldrig upphör att fascinera.