Ett nätbaserat uppslagsverk beskriver i sin svenska utgåva religion som «tro som grundar sig på föreställningen om en eller flera gudar, andar, transcendenta själar eller andra övernaturliga fenomen.» Man likställer således religion med tro, och man tycks se saken med ett typiskt kristet raster. Ty i kristendom och andra abrahamitiska religioner är förvisso tron definierande och fundamental, och man talar i dessa sammanhang om ortodoxi, den rätta tron till skillnad från de otrognas och avfällingarnas «hedendom».
Men den definitionen är inte ämnad att omfatta österländska religioner, utan är i själva verket helt ortogonal mot hur många av dessa vishetsfilosofier gestaltar sig. Exempelvis buddismen har inga gudar, förkastar begrepp som «själ», och känner i regel inga övernaturliga väsen som «andar» (även om bodisattvor emellanåt kan ha en sådan roll i mytologin). Daoism och i någon mån konfucianism kan också förstås som religioner där sådana trossatser och övernaturliga fenomen intar en mindre central plats.
Istället är handlingen ofta mer central, inte minst i konfucianismens begrepp etikett (礼, li), lojalitet (忠, zhong) och faderlig vördnad (孝, xiao). Buddismen definierar som bekant den åttafaldiga vägen, med element som rätt förståelse, rätt avsikt, rätt tal, rätt handling, rätt livsföring, rätt strävan med mera, och har dessutom ett flexibelt system av mer eller mindre lösa föreskrifter som man kan sträva efter att följa.
Visserligen har abrahamitiska religioner också föreskrifter, men de är då av typen absoluta påbud eller förbud under den vresige gudens straff, och påbuden gäller huvudsakligen att tro på den rätta guden i det polyteistiska sammelsurium som judendom och kristendom uppstod i. Man kan vanligen få «syndernas förlåtelse», men apostasi är oförlåtligt och traditionellt förenat med dödsstraff (så alltjämt i islam).
I buddism och många andra österländska läror förekommer inga sådana påbud eller förbud, inte heller något universellt krav på renlärighet eller något anspråk på religiöst monopol, utan föreskrifterna är mer att se som en sorts rekommendationer som man gör bäst i att följa om man vill nå framgång i den praktik som är helt central. Till exempel kan det vara svårt att nå djup sinnesro i meditation om man är alkoholpåverkad eller i övrigt är uppslukad av sina begär.
Även om handlingen således är mindre absolut definierad i buddismen, är den ändå avsevärt mer central än eventuella trossatser, och buddismen är därför ett exempel på ortopraxi, den rätta handlingen, om än inte skriven i sten eller förenad med straff. Buddistisk etik är humanistisk och utgår från den förnuftsbaserade människan och dennes rationella val, medan kristen etik utgår från den gud man tror på och egentligen inte är föremål för rationell analys.
Här kan man också notera, att den ursprungliga religionen i Sverige och Norden var av ortopraktiskt slag (vanligen benämnd forn sed). Visserligen fanns en rik polyteistisk mytologi, men det fanns ingalunda någon central skrift och betoningen låg därför inte så mycket på tro som på handling, nämligen med avseende på blot och andra riter.
Av detta lär vi att religion ingalunda måste förstås som tro och inte alls behöver omfatta övernaturliga element. Religion bör istället ses som en underkategori till det större begreppet livsåskådning eller som ett sociokulturellt system, där olika element som tro, ritualer, mytologi, etik och så vidare kan ingå i olika omfattning.