En nyligen visad tevedokumentär påminner om ett bisarrt fenomen i östasiatiska länder, liksom i en del andra regioner världen över, nämligen vissa kvinnors strävan att efterlikna ett västerländskt skönhetsideal. Ett sådant sägs utgöras av stora ögon, rak näsa och vit hy. Vithetsnormen gäller även om man bortser från den västerländska komponenten, av samma socioekonomiska orsaker som i det tidigare europeiska klassamhället, nämligen att den förment smutsiga arbetarklassen anses vara mörkare.
Således ska man inte förundras av det stora utbudet av vitblekningsprodukter i Kina, Sydkorea och andra länder, ej heller det faktum att en oproportionerligt stor del av kvinnor låter skönhetsoperera sig för att efterlikna ett falskt ideal. Falskt, för att majoriteten i denna del av världen knappast håller med om att västerländska kvinnor är skönare, och för att man förväxlar socioekonomisk status med skönhet.
De gustibus non est disputandum i all ära, men det finns trots allt mätbara kriterier för vad som uppfattas som objektiv skönhet. Symmetriska drag och ett hälsosamt utseende är härvidlag universellt gångbara faktorer. I vilken population som helst varierar symmetri och andra faktorer, och därmed uppstår den kontrast som skiljer skönhet från alldaglighet.
Skulle man titta på ett tvärsnitt av amerikanska och västeuropeiska kvinnor, och jämföra med ett motsvarande snitt av koreanska, japanska och kinesiska kvinnor, skulle de senare betraktas som oerhört mycket skönare, enbart i kraft av hälsosapekten. Fetma och övervikt är nämligen så oerhört mycket mer omfattande i västliga länder än i östasiatiska, varför det ideal som finns är betydligt mer ouppnåeligt för västerlänningar än för östasiater. Det är inte bara en utseendefråga, utan en reell hälsoaspekt, där den östasiatiska kosten råkar vara helt överlägsen den västerländska sockerdieten.
Om ideal ställs mot ideal kan man konstatera att västerländska kvinnor har två potentiella fördelar, som båda har att göra med pigmentering. Västerländska ögon och västerländskt hår har en mycket större variationsrikedom än den enhetliga nötbruna och svarta kosmetiken i österlandet, och ger därför uttryck för ett större mått av unik individualitet. Å andra sidan är kvaliteten på det östasiatiska sidenhåret tämligen överlägsen det allmänna västliga taglet.
I samtliga övriga avseenden drar den östasiatiska kvinnan det längsta strået. Förvisso finns i västerlandet ett porrigt ideal kring stor stjärt och stora bröst, men i objektiv mening är en sådan kroppsform inte proportionerlig, och därmed inte heller skön. Den östasiatiska kvinnan har således i största allmänhet mer sköna proportioner i sin kroppskonstitution, drag som kan härledas med matematisk precision givet vissa klassiskt harmoniska proportioner.
Proportionaliteten gäller även anletsdragen, där den asiatiska kvinnan vanligen har ett större mått av ungdomlighet, även långt upp i åldrarna. Hyn är i allmänhet finare och mycket fruktigare, och läpparna är vanligtvis utsökt skurna, till skillnad från den västerländska kvinnans smala och obskyra motsvarigheter. Näsan är i allmänhet liten och rund, till skillnad från den långa och spetsiga västerländska kroken.
Östasiatiska kvinnor kan således känna sig fullkomligt trygga i att ha ett eget ideal, som inte i någon mening är underställt andra, utan tvärtom ligger högst i rang, i en objektiv betraktelse. Östasiatiska män är dock en annan historia. Utseende är förvisso inte allt, men det räknas i någon mån; de flesta människor uppskattar skönhet i konst, musik med mera, och därför också i andra människor. Men man ska inte förväxla skönhet med status.
