Det var under Superclásico 1996, då Boca Juniors vann mot ärkerivalerna River Plate. Förvarden Claudio Caniggia blev då alldeles till sig, och rusade mot Diego Armando Maradona för att fatta tag i dennes huvud och tvinga till sig en kyss på munnen i purt glädjerus av det exalterade och eldfängda sydeuropeiska och latinamerikanska slaget.
Vi vet ju vad som hände sedan, nämligen en omfattande brottsutredning angående sexuellt övergrepp, avstängning från vidare deltagande i matcher, en rasande debatt i medier om dessa fasoner gubbslem emellan… Eller nja, kanske ändå inte?
Men snabbspola ett kvartssekel fram i tiden, och vi har en märklig situation med en förbundskapten som i samma slags extatiska glädje kysser en spelare på munnen – en kärlekshandling –, men denna gång av det täcka könet.
Spanska fotbollsbasen Luís Rubiales hade alltså den enastående fräckheten att – som varje man i femton tusen år före honom under motsvarande omständigheter – visa glädje och affektion genom att pressa sina läppar mot förvarden Jennifer Hermosos, och för detta måste han plikta!
I nutiden är damfotboll nämligen en grej, i vart fall i vänstermedier, där företeelsen utgör en agenda av samma dignitet som «klimatet», nämligen som ett radikalfeministiskt uttryck av att kvinnliga bollspelare borde ha samma genomslag och ersättning som sina manliga kolleger. Därmed kommer även feministiska aspekter som «samtycke» in med automatik i en situation där kyssar av detta slag överhuvudtaget inte har en sexuell konnotation, vilket leder till den märkliga utvecklingen.
Egentligen har vi redan lämnat sportens värld, för att övergå till politikens, där damfotbollisterna (och för all del även herrarna) tycks ha ett annat parallellt engagemang, bland annat genom att gå ned på knä innan matchstart, uttrycka politiska åsikter medelst armbindlar i olika slags färger och utsmyckning av olika slag, samt genom att i en rad utspel uttrycka sig negativt om det ena värdlandet efter det andra under större mästerskap.
Man undrar om de verkligen har förstått varifrån pengarna kommer, de stålar man så hett traktar efter utan att ha tillnärmelsevis samma realekonomiska värde som sina manliga kolleger, det kapital som smörjer verksamheten ända ned i knattefotbollen?
Ävenledes publiken är hjärtligt trött på woke och andra vänsterpolitiska uttryck under match, och vill inte få politiska åsikter nedkörda i halsen under ett evenemang man har betalat för att se under en stunds underhållning och avkoppling från eländet utanför arenan. Den publik som ytterst står som garant för kommersen, de åskådare man förolämpar med sina politiska manifestationer.
Om man inte kan tåla en kyss i affektion, förmår man nog inte heller utstå brutala tacklingar och andra fulheter på spelplanen, och som en följd har man inte i sporten att göra. Lägg ned damfotbollen och skicka de bortskämda vänsterflatorna till fronten i Ukraïna för en smula verklighetsanpassning.
