Kategorier
Kina Kultur

莫言

Det är den tid om året då akademierna meddelar vilka pristagare man valt. De rent vetenskapliga priserna går sin gilla gång, medan det finns en mer politisk spänning rörande litteraturpriset. Ty det är ett politiskt pris, givet den våldsamma eurocentrismen och den skamlösa behandlingen av världens största kulturnation, nämligen Kina.

Men i år viskar en fågel i mitt öra att en kinesisk författare, som inte är utlandsboende dissident, för första gången kan komma att erhålla priset. Det vore då inte en dag för tidigt, men möjligen femtio år för sent.

Mo Yan (莫言 = tala inte), eller mer korrekt Guan Moye (管谟业), är för all del tillräckligt uppkäftig och rebellisk inom Kina för att kunna komma i fråga som självständig författare, och hans författarskap är tillräckligt omfattande och av tillräckligt hög kvalitet för att komma i fråga för priset.

Mo Yans stoff föreligger naturligtvis i filmens format, nämligen i 红高粱 / Hong gaoliang (Det röda fältet) (1987) i regi av Zhang Yimou (张艺谋). I grunden ligger här Mo Yans roman 红高粱家族 / Hong gaoliang jiazu (Den röda durrans klan).

För att Svenska akademin ska kunna återupprätta en smula av sitt sargade förtroende krävs helt enkelt att Mo Yan eller möjligen Bei Dao föräras priset. I annat fall stärker man bara den provinsiella stank priset kommit att få på senare tid. Akademien är å andra sidan kanske inte självständig nog att ge priset till en kines. Man är förmodligen vansinnigt rädd för att anklagas för att stödja «regimen» om man belönar en av nationens litterära portalfigurer.

Kategorier
Buddism Filosofi Religion

Chan

Buddism är en lära vars syfte är att eliminera otillfredsställelse. Det sker genom att uppnå kontroll över medvetandet genom meditation och andra tekniker, där man målmedvetet strävar efter att söka naturens sanna tillstånd och att avstå från skadliga begär. Den åttafaldiga vägen används som fusklapp för att hålla fokus i sin strävan:

  • Rätt förståelse: att uppfatta naturen som den verkligen är. Ty om man inte uppfattar hur otillfredsställelse uppstår kan man heller inte eliminera den. Buddismen är därmed en rationell filosofi som i allra högsta grad är kompatibel med vetenskap. Det är på samma sätt en icketeistisk filosofi som avfärdar alla former av skapelsemyter och gudar – i buddismen är frågan om universums uppkomst meningslös, då den inte leder till det avsedda målet.
  • Rätt avsikt: viljan att frigöra sig från nycker och egenskaper som är skadliga.
  • Rätt tal: att tala sanning, att inte missbruka uttrycksfriheten. Även om man är fri att uttrycka sin mening enligt lag begränsar den inneboende moralen sådant tal som åsamkar andra skada. Buddismen är inte egoistisk, och handlar inte enbart om det egna lidandet, utan om alla livsformers lidande. Man har ett negativt ansvar även för andras välgång.
  • Rätt uppförande: den motsvarande moraliska skyldigheten att inte i handling såra andra, liksom att upprätthålla en god personlig moral. Döda inte, stjäl inte, missbruka inte sexuell aktivitet. Det sistnämnda är inte en egentlig moralkaka, utan förståelsen av att omåttliga mängder av sex och annat är en orsak till otillfredsställelse och skadligt begär.
  • Rätt livsföring: att inte involvera sig i skadlig handel och vandel, exempelvis kring vapen, droger, vapen, slaveri med mera. Ty man får inte skada annat liv, inte heller indirekt. Som en konsekvens bör en buddist sopsortera och i övrigt värna miljön.
  • Rätt strävan: enbart vilja räcker inte, man måste också anstränga sig för att realisera sin vilja att göra sig av med skadligt tankegods.
  • Rätt medvetenhet: att vara uppmärksam på allt som sker runt den egna existensen, så att man kan vidta rätt åtgärder. Att vara flexibel.
  • Rätt koncentration: att sträva efter att uppnå djup och skärpa i sin meditation.

Buddism är i grunden inte svårare än så, och är inte särskilt mystisk till sin natur, även om det finns mer andliga aspekter i olika skolor, särskilt om man viger sitt liv åt buddism som monastisk företeelse. Buddism är inte en allomfattande lära, och gör heller inga universalanspråk på sanning eller annat. Buddismen är därför kompatibel inte bara med vetenskap, utan även med de flesta filosofier, humanismer, religioner och politiska ideologier. Buddism är en psykologi, ett verktyg, en livsåskådning i mängden, men däremot inte en ideologi.

Buddism kommer i en rad skolor och förgreningar, men med samma grund. Theravada är vanligare i Sydöstasien, mahayana i Östasien och tantrisk vajrayana i Tibet och Mongoliet. I Kina, Vietnam, Korea och Japan är 禅 (chán = meditation) den dominerande grenen, och är i princip mahayana i kombination med daoism: dao (道 = väg) handlar om balans i den fysiska världen, medan buddism söker balans i medvetandet. En viss korsbefruktning med konfucianism finns också i chan.

Chan uppehåller sig minst av alla buddistiska skolor vid riter och texter, och tar istället meditationen som viktigaste element. Chan är en yogisk disciplin, och den passar utmärkt tillsammans med andra motsvarande läror kring andningsteknik och meditation i kinesisk filosofi, som exempelvis qigong (气功) och taijiquan (太极拳).

Det är därför ingen tillfällighet att kinesisk kampsport främst utvecklats av chanbuddister, eftersom den samlade fysiska och mentala balansen är ett fundamentalt inslag för utövare av kampsport. Allra mest känt är Shaolin (少林 = ungskogen), en chanbuddistisk skola med kloster beläget i Zhengzhou, Henan.

Chan och de flesta andra former av buddism är en filosofi man kan känna respekt för, en lära som är rationell, en livsåskådning som är nyttig. Chan är tillsammans med daoism och konfucianism del av den vattnets smidiga filosofi som utvecklats i Österland, en filosofi som syftar till att skapa flexibilitet och harmoni i såväl kropp som själ. 水 (shui = vatten) är också en informell symbol för dessa filosofier.

Kategorier
Asien Japan Kina Politik Taiwan

Fiskeöarna tillhör Kina

Japan har inte så som Tyskland ordentligt gjort upp med sitt förflutna, utan fortsätter att göra anspråk på lokaliteter långt bortanför det egentliga Japan, områden man erövrade med våld under tiden som aggressivt kejsardöme från Meiji-restaurationen 1868 fram till Hiroshima och Nagasaki 1945. Under den perioden försökte man lägga under sig hela Östasien, och man ockuperade i omgångar Korea och stora delar av Kina, som Taiwan, Manchuriet med flera områden innan man försökte sig på en fullskalig invasion av Kina, med fruktansvärda konsekvenser som massakern vid Nanjing.

Även om japanerna småningom drevs undan kvarstår territoriella dispyter om ett antal ögrupper mellan å ena sidan Japan och å den andra Kina, Sydkorea och Ryssland. Under olympiska spelen kunde vi således se en koreansk fotbollsspelare göra en förbjuden politisk markering om att ögruppen Dokdo tillhör Sydkorea, men det är ändå bara en droppe i havet av aktivism i regionen (och lägg därtill mosvarande schismer i Sydkinesiska sjön).

På senare tid har grupper från såväl Kina och Taiwan som Japan markerat med flaggviftande på ögruppen Diaoyudao (钓鱼岛) eller Fiskeöarna som en korrekt översättning skulle ge. I svenska medier används dock den japanska termen «Senkaku», som betyder något helt annat och som saknar historisk legitimitet.

Att dessa och andra öar ändå administreras av Japan beror på att USA som ockupant 1971 valde att hellre «ge» öarna till sin nya allierade Japan än till potentiella fiender som Kina, trots att detta står i strid med den så kallade Potsdamdeklarationen, som reglerar Japans kapitulation efter kriget. Japanerna har således fått behålla rena krigsbyten, vilket förargat de länder som utsattes för Japans aggressivitet.

Kina har här en historisk legitimitet att falla tillbaka på, och geografin talar helt självklart till Kinas fördel. Men det viktigaste argumentet är att Japan inte ska tillåtas behålla några som helst krigsbyten utan bör tillrättavisas av världssamfundet.

Sedan om det blir Kina eller Taiwan som förfogar över öarna är egentligen irrelevant, med tanke på principen om ett Kina. Intressant här är dock att aktivister från Taiwan hissade folkrepublikens flagga samtidigt som man glömde den egna republikens, vilket orsakade viss munterhet i Kina och motsvarande bryderi på Taiwan.

Kategorier
Afrika Kina Liberalism Politik

Frihandel

Vi har numera en väldig tillväxt på den afrikanska kontinenten, vilket beror på att Kina har visat vägen genom frihandel på affärsmässiga villkor utan någon som helst politisk inblandning i andra länders interna angelägenheter, alltså på ungefär samma villkor som Kina självt har vuxit på senare decennier. Detta är en klar kontrast mot tidigare, när europeiskt bistånd villkorats så att det inte längre är användbart, och förr eller senare ändå kanaliserats in i upprustning eller i lokala banditregeringars egna fickor.

Det har i Europa funnits en tanke om att man kan dels bomba sig till demokrati eller dels plantera demokrati genom bistånd kopplat till villkor om utveckling av demokratiska reformer. Förmodligen har tanken något att göra med hur kristendomen en gång i tiden inympades i nationalstater över hela Europa och senare i Afrika, då som en kombination av svärdets makt och lockelsen om ett himmelskt paradis.

Bistånd är mer lockelsen om ett avlägset jordiskt paradis av demokrati, men man har förstås insett att detta paradis är lika falskt som det himmelska man lockat med tidigare, i alla fall under premisser som att Europa ändå har handelshinder mot afrikanska bönders råvaror. Samtidigt är det ingen som bryr sig om Europas intentioner, utan man tar bara pengarna och smyger in dem i den verksamhet man vill. Resultatet är att Afrika förblir i ett vakuum och inte utvecklas.

Biståndsorganisationerna har ännu inte begripit mekanismerna bakom demokratisk utveckling, och inte heller de politiker som med Sveriges utveckling och frihandelsvänliga linje i bakhuvudet borde inse helt reflexmässigt att man inte kan inokulera demokrati. Demokrati inplanterades inte i Sverige, utan växte fram av egen kraft som en funktion av ekonomisk utveckling, politisk stabilitet och successiva sociala framsteg. På samma sätt har det förhållit sig i de flesta andra demokratier.

Självklart finns det personer som inser detta, även inom biståndsorganisationerna och kanske även bland politiker, och det är bra att frågan lyfts i medier på det att en omvärdering kan äga rum. Här finns förstås samma doktrinära läge som i många andra frågor i svensk politik där en viss linje har vuxit fast i golvet och överlagrats med ett tjockt lager av mossa. Det är inte lätt att riva upp ett sådant golv och lägga nytt, men det måste ändå göras. Politik måste renoveras när den inte fungerar – och när den heller aldrig har fungerat är det närmast genant att man ändå håller fast så hårt vid sina ideologiska käpphästar.

Folk tvivlar alltjämt om Kina. Man menar att det går för långsamt, trots att takten är häpnadsväckande snabb i jämförelse med vilket annat land som helst . Exempelvis Sverige demokratiserades under en period om två hundra år. Den ekonomiska utvecklingen finns där, de sociala framstegen likaså, och demokratin utvecklas lokalt och förgrenas in i samhällsutvecklingen på olika vis, på känt manér från grannländerna. Det är, hävdar många av oss, bara en fråga om tid innan verklig politisk demokrati i någon form blir självklar i Kina.

För Afrika, som är ett gytter av länder i olika tillstånd, är tvivlen naturligt ännu större, men det är samma sak här. Afrika måste byggas med frihandel, vägar, järnvägar, investeringar, infrastruktursatsningar och så vidare, och sedan får de sociala och politiska framstegen komma i efterhand när tiden är mogen och förutsättningarna i övrigt så medger, helt utan vår hjälp eller vår piska.

Sverige piskades inte till demokrati, så varför skulle afrikanska länder då gilla en sådan osmaklig och paternalistisk behandling? Och varför skulle inte afrikaner när tillfället yppas välja en väg liknande vår med folkligt styre? Svensk biståndspolitik bygger tyvärr på en fruktansvärt nedsättande attityd mot andra kulturer och folkslag, något som bara accentueras när politiker mästrande bedriver social ingenjörskonst för att bättra på främmande folk med propagandistiska radiokanaler, bomber och villkorat bistånd snarare än okonstlad frihandel.

Kategorier
Buddism Filosofi Kina Politik

Zhongyong

Tidningar som Aftonbladet publicerar regelbundet listor över vilka personer i den och den åldersgruppen eller i den och den staden som tjänar mest, eller artiklar om hur man fixar «miljonlönen» och dylikt, insprängt bland alla annonser och betalartiklar om hur man vinner storkovan utan ansträngning. Det är ett materialistiskt budskap som rimmar illa med tidningens politiska hållning, som vanligen uttrycks i termer av andras girighet, trots att Aftonbladet självt per definition är en girighetens våldsamt usla och fula produkt.

I andra medier kan man regelbundet följa den krassa materialistiska jakten på allt dyrare bostadsrätter, och vanligen är rapporteringen i övrigt centrerad kring löner, pensioner och produkter man måste ha i allt från bilar till senaste plattdatorn eller iluren (när den gamla blivit omodern) i ett aldrig sinande kretslopp av produktförnyelse.

Samtidigt arbetar allt fler allt mer i övertid, men under klagan att tiden inte räcker till. Man lägger sitt så kallade livspussel när man ska hinna med allt fler saker i ett välinrutat och välplanerat liv, utan att man för den skull blir särskilt mycket lyckligare än eljest – samstämmiga undersökningar visar nämligen att materiellt överflöd har försumbar eller ingen effekt på psykologisk välmåga eller lycka bland människor.

Detta är orsaken till att människor i fattiga Bhutan räknas som lyckligast i världen, liksom att depression är en välfärdssjukdom som har störst utbredning i länder där materialismen härskar, speciellt i USA och Europa och på senare tid även i Kina. Att köpa produkter ger en kortvarig eufori och aldrig bestående lycka, även om köpta erfarenheter i form av resor och dylikt ger ett mer positivt och även bestående intryck – hellre tågluffa än att köpa bil om man vill ha ut något av värde i livet.

Vi samlar på oss rikedomar i den mån vi kan inte bara för att det ger oss (fiktiv) trygghet, utan även för att det är ett uttryck för social status i ett samhälle, alldeles precis som i sten- och järnålderssamhällen där man slösade nygjorda guldsmycken på hövdingars begravningar för att markera rang.

Även om människor i ett samhälle stadigt blir rikare i absolut mening är det ändå den relativa jämförelsen med andra som är av vikt; det är här Aftonbladets listor kommer in, liksom reportage om chefer och direktörer som tjänar fantasiljoner pengar. Den som har en helt adekvat lön som täcker utgifter och räcker till en hel del nöjen blir ändå olycklig av att andra tjänar bättre, av att belönas sämre än andra och att därmed betraktas som mindre värd än andra – detta är helt på apsamhällets nivå, och vi tillbringar hela våra liv i detta marknadens ekorrhjul utan att kunna lösgöra oss.

Men det går förstås att ta en annan väg, och den är enklare än vad många tror. Det är en resa som börjar i huvudet, enligt de välbeprövade koncept som kommer till uttryck i österländska vishetsfilosofier, liksom även i klassiska västerländska motsvarigheter, framförallt hos Aristoteles.

Ett viktigt begrepp är här det som brukar kallas den gyllene medelvägen, att undvika extremer och att hitta en balans i tillvaron. Man kan enkelt notera att människan är i behov av att äta och därför inte kan upphöra att vara materialistisk eller att tjäna sitt levebröd, men också att det är föga uppbyggligt att sträva efter en större bil eller ett större hus än grannens utan egentliga praktiska motiv; det skapar inte mer lycka, det gör oss inte mer harmoniska, utan genererar bara vidare avund.

禅: Chan (= meditation) är den dominerande grenen av buddism i Kina och Sydöstasien. Det är en livsåskådning, en filosofi och framförallt en psykologi för att bli mer harmonisk och i samklang med omgivningen. Det är en metod som syftar till att genom regelbunden meditation frigöra sig från hat, aggression och hämndbegär, att acceptera världen som den är, att se framåt istället för att klänga fast vid det förflutna, att frigöra sig från beroenden av olika slag – inte minst materialistiska beroenden av produkter – och att leva i enlighet med en gyllene medelväg; att undvika extremer.

Chan är inte en religion i västerländsk mening; det finns inga gudar eller övernaturliga fenomen, utan allt är materia och energi. Buddismen ser frågan om skapelsen som helt meningslös, en fråga som inte går att besvara och som därför inte ger harmoni eller själslig ro. Chan handlar i princip uteslutande om att meditera, och är därför en psykologi som alla kan praktisera, i valfri position, på valfri plats – allt som krävs är egentligen att slappna av, andas korrekt och låta tanken flöda fritt för att på så sätt ta itu med lidande av olika slag. (Här kanske man vill efterfråga en guide, men man kan bara själv finna vägen; gör det inte mer komplicerat än det är.)

道: Dao (= vägen) handlar också om harmoni och balans med omvärlden, men i mer fysisk bemärkelse; det är en så kallad metafysisk filosofi som visserligen har en underlig religiös kosmologi i botten men som i praktiken är ett förhållningssätt till omvärlden. Daoismen strävar i allt efter naturlighet, tomhet, avskildhet, flexibilitet och «ickeaktion», att vara följsam som vatten utan att för den skull ge efter. Den gyllene medelvägen är även i daoismen ett centralt begrepp, som uttrycks i termer av måttfullhet, ödmjukhet och medkänsla.

Daoism är avgjort svårare att praktisera, och kommer vanligen till uttryck i den stora flora av kampsporter som emanerar från Kina. Taijiquan (太极拳, skuggboxning) är den mest renläriga applikationen härvidlag, och man kan enkelt lära sig grunderna på en lokal kurs eller via Youtube. Det är en bra typ av fysisk meditation eller avkoppling för att lätta på stress och andra obehagskänslor. Även qigong (气功, andningsarbete) kan fungera som en enklare praktisk daoistisk applikation.

儒: Ru (= lärd) eller konfucianism med ett västerländskt ord är en tredje typ av filosofi, som är såväl kompatibel med som fristående från chan och dao. Om chan uppehåller sig vid inre balans och harmoni i medvetandet, och dao vid balans och harmoni i kroppen och med den fysiska omvärlden, utgör konfucianismen en motsvarande balansakt för relationer mellan människor; det är en humanism eller relationsetik för att kultivera sin personliga moral och fungera väl tillsammans med människor; det är speciellt en ledarfilosofi.

Ru är relativt svårbegriplig för västerlänningar, men är intuitivt självklar för en majoritet i Östasien, eftersom samhällskroppen sedan länge genomsyras av lärans begrepp. En metod är förstås att studera analekterna, själva grundbulten för den teoretiska konfucianismen, och att genom de aforismer som där kommer till uttryck försöka förstå innebörden i metoden – ty det är en metod mer än en godtycklig samling moralkakor.

Vanligtvis betecknas det föredömliga handlandet genom en fiktiv ädel person, medan det förkastliga handlandet illustreras med en usling: 子曰：君子喻于义，小人喻于利。 Kong fuzi sa: Den nobla personen kännetecknas av rättfärdighet, uslingen kännetecknas av personlig vinning. Här ser vi att materialism avfärdas i konfucianskt tänkande, i alla fall som vägledande princip.

I själva verket är ett materialistiskt förhållningssätt påbjudet när tiderna så medger eller erfordrar detta: 子曰：笃信好学，守死善道。危邦不入，乱邦不居，天下有道则见，无道则隐。邦有道，贫且贱焉，耻也。邦无道，富且贵焉，耻也。 Kong fuzi sa: Sätt tilltro till studier och sök vägen hela livet. Undvik att vistas i oroliga stater och håll låg profil i tider då vägen inte råder, men hög profil i övrigt. När vägen råder i riket är det en skam att vara fattig och billig, och när vägen inte råder i riket är det en skam att vara rik och dryg.

Detta är inget annat än ett uttryck för den gyllene medelvägen, eller zhōngyōng (中庸) som det uttrycks på kinesiska: den balanserade mitten, den mest fördelaktiga positionen mellan extremer av olika slag. Huruvida materialism är av godo eller ondo beror således på omständigheterna, och man har att anpassa sig därefter istället för att göra personlig vinning till ett självändamål, i alla fall om man vill göra anspråk på moralisk rättfärdighet.

Tre metoder – en psykologisk, en fysisk, en moralisk – som alla kan övas i syfte att bli mer harmonisk och i samklang med sig själv, naturen och omgivningen. Genom att sakta arbeta sig in i dessa tänkesätt och regelbundet praktisera några enkla metoder kan man enklare förhålla sig till världen och dess realiteter.

Man kanske inte blir lyckligare, men man kan hålla olyckan på behörigt avstånd och göra begär av olika slag mindre påträngande. Man kan lära sig att finna en medelväg i sitt förhållande till det materiella, att kanske prioritera mer tid framför mer pengar, eller att spendera sitt kapital på ett mer förnuftigt sätt än att bräcka grannen. Man kan genom att finna lugn och ro i medvetandet lättare räta ut sina tankar och finna en förnuftig balans, att lära sig att avstå från frestelser som ändå inte ger något mer bestående intryck.

Chanbuddism, daoism och konfucianism är tre grenar av den vattnets filosofi som sedan länge utgjort ett samhällskitt i Östasien, och det är metoder som mycket väl skulle kunna tillämpas även av västerlänningar för att förbättra sin livskvalitet.