Kategorier
Buddism Filosofi Kultur Politik Religion

Yoga i skolan

De kristna är irriterade på att yoga praktiseras i skolan, samtidigt som konfessionella inslag som bön inte får förekomma enligt lagen. Speciellt tycks man mena att det är religion att uttala ett långt och ljudligt «aum» (ॐ) i samband med praktiken. Detta tycks tarva en närmare utredning, och man kan då först konstatera att yoga är en i grunden vedisk meditativ teknik för att uppnå ett avslappnat sinnestillstånd. Samma teknik används även flitigt i dharmiska traditioner, och är mer eller mindre definierande för chanbuddismen (zen, 禅) och dess tradition av yogacara.

Vitt skilda skolor inom hinduism och buddism använder alltså yoga som ett meditativt redskap, och yoga praktiseras faktiskt även av anhängare till de abrahamitiska religionerna. Yoga är också en naturlig del av den mångkulturella new age-rörelsen, men praktiseras framförallt i Västerlandet för dess förment hälsosamma effekter. Det finns visserligen inga godtagbara evidens för annat än måttlig fysisk påverkan av lättare sjukdomstillstånd, men praktiken har påvisbar effekt på psykiskt välbefinnande, andhämtning med mera.

Yoga är således en psykologisk praktik av rent instrumentell karaktär. Det är klart att ett sådant instrument kan användas på ett «andligt» sätt i religioner, liksom att ursprunget är religiöst, men så länge det inte finns någon mer specifik koppling till en viss religion eller andlig tradition är det att anse som ett fristående verktyg – ett avslappningsmedel.

Man kan jämföra med kinesisk andningsteknik som qigong (气功) eller en mer omfattande lära som taijiquan (太极拳), som båda har rötter i såväl daoism som chanbuddism men som kan nyttjas helt fristående. Begreppet qi (气) för andning/luft har således underliga konnotationer i kinesisk medicin, men är samtidigt ett välutvecklat begrepp inom alla former av kinesisk kampsport, utan att för den skull ha någon som helst religiös prägel.

Yoga praktiserad som en fristående teknik kan därför omöjligen utgöra ett konfessionellt inslag av religiös natur, utan kan självklart användas som ett psykologiskt instrument i skolan för att slappna av mellan varven. Rätt utfört kan det skapa mer harmoniska elever som därmed förbättrar inlärningsförmågan, och under inga omständigheter kan det vara skadligt att sitta lotus en stund.

Ett konfessionellt och därmed förbjudet inslag blir sådan praktik först då den kan anses vara kopplad till en specifik religiös eller andlig kropp eller tradition. Att man uttalar «aum» i detta sammanhang räcker inte som kriterium för en sådan koppling, utan är i sin allmännaste form bara en del av den meditativa praktiken – ordet konnoterar ett utdraget brummande ljud, och har enbart i symbolisk betydelse religiös koppling. Även denna praktik förekommer alltså i vitt skilda skolor och kan inte kopplas till någon enskild tradition, religion eller andligt väsen.

Ett konfessionellt inslag skulle kunna utgöras av att recitera sutror eller mantran i samband med yogan, liksom att sakralisera praktiken genom religiösa symboler (för exempelvis «aum») av olika slag, men så länge en sådan kontext saknas kan yoga inte i någon mening jämställas med så uppenbart konfessionella inslag som bön till en viss religions gudar, demoner och andra väsen.

Förutom att sådan meditation har viss nyttoeffekt är det förstås bra att barn kommer i kontakt med ett instrument som nyttjas flitigt i större delen av Asien. Det får föras på kontot för allmänbildning att lära praktiskt och teoretiskt om denna asiatiska teknik och kultur.

Kategorier
Kina Politik

Kinas bråkstakar

Det sjuder i den kinesiska politiska grytan! För ett tag sedan avpolleterades partichefen i Chongqing (重庆) Bo Xilai (薄熙来) efter att Chongqings polischef Wang Lijun (王立军) sökt asyl vid amerikanska konsulatet i Chengdu (成都) i Sichuan (四川). Utöver anklagelser om korruption och andra missförhållanden, har Bo Xilai och hans fru Gu Kailai (谷开来) – eller Bogu Kailai (薄谷开来) föraktfullt kallad i kinesiska medier – ytterligare misstänkts ligga bakom sådant som mord på en brittisk affärsman och telefonavlyssning av Hu Jintao (胡锦涛) och andra i partitoppen. Vad som är sant får vi förmodligen svar på först långt i efterhand.

Den maktkamp som här spelas ut inför öppen ridå präglas således av rena triadfasonerna, vilket kanske inte är att undra på, då den kinesiska partinomenklaturan ståtar med enorma tillgångar och kontrollerar stora delar av näringslivet. Även om Kina numera är federalt politiskt stabilt finns således destabiliserande mekanismer i form av denna utomparlamentariska maktkamp där oberoende kontrollmekanismer saknas och gangstermetoder tillämpas.

Stoffet kring Bo Xilai och hans handel och vandel är så explosivt att det med all säkerhet kommer att leda till filmatiseringar både i Kina och i Hollywood vad det lider. Men det kommer mer! Rapporter strömmar nu in om att aktivisten Chen Guangcheng (陈光诚) tagit sig ur sin husarrest i Dongshigu (东师古) och med hjälp av vänner tagit sig till amerikanska ambassaden i Beijing (北京). Eftersom Chen Guangcheng är blind och har övervakats av närmare hundra funktionärer, kadrer och poliser är det en enastående bravad som förmodligen Hollywood (men inte den kinesiska motsvarigheten) småningom kommer att skildra.

Polischefen Wang Lijun försökte enbart rädda sitt eget skinn och var naturligtvis så kriminellt belastad att han inte kunde beviljas asyl. De kinesiska myndigheterna omringade konsulatet i Chengdu och fick småningom Wang utlämnad till en «semesterliknande» förvaring i Beijing…

Chen Guangcheng har dock inte en sådan belastning, utan är en person som USA inte kommer att släppa. Därmed är det upplagt för en smärre kris i relationerna de två supermakterna emellan, men det troliga utfallet här är helt enkelt att Chen Guangcheng småningom får ta sig till USA för att där falla helt i glömska så som andra tidigare aktivister.

Hans egen önskan är därför förståeligt nog att vilja stanna i Kina, att få sin sak prövad och sitt fall upprättat av Partiet, något som med all säkerhet inte kommer att ske, eftersom det inte är Partiets stil att vara mjukt. I värsta fall får vi då se en Mexican stand-off med en aktivist som gömmer sig vid amerikanska ambassaden under lång tid, och därifrån för sin vidare kamp, med försämrade relationer mellan USA och Kina som följd – för USA:s del är detta på kort sikt i sin ordning, eftersom det gynnar Obamas vidare presidentskap.

Chen Guangcheng är förstås en av ett antal aktivister som anses ha gått för långt i sina ambitioner att avslöja missförhållanden och kräva förändringar, och som därför har smällts på fingrarna, precis som tidigare Hu Jia (胡佳), Liu Xiaobo (刘晓波) med flera. Detta är Kinas motsvarigheter till Bradley Manning eller kanske rent av Julian Assange, och i ärlighetens namn är väl metoderna som tillämpas mot sådana aktivister numera ganska lika, även om det skiljer en hel del i själva anklagelserna.

Här som där har dock sådana bråkstakar en viss betydelse i att svärta ner staten som brutal och skoningslös och att åstadkomma nödvändig förändring, och det är uppenbart att det fortfarande har sitt mänskliga pris i att anta rollen som martyr.

Kategorier
Asien Politik

Myanmar: början på ny era

Angsan Suqis parti kammade hem nästan rubbet av de 45 platserna i Myanmars fyllnadsval. Det förändrar inte någon maktbalans, men är ett symboliskt steg på vägen mot fortsatta reformer och innebär att Suqi får en plattform i parlamentet. Det är också en upprättelse för Suqi personligen, efter många års tid i husarrest. Därmed har Myanmar kravlat sig upp till en etta på en tiogradig demokratiskala, enligt Suqis egen beskrivning. Det verkliga eldprovet står först om tre år, när allmänna val ska hållas för hela parlamentet.

Militärjuntan och dess politiska företrädare har därmed visat god vilja, man har hållit sina avsikter och Myanmar har tagit stabila steg på väg mot en demokratisk utveckling. Även om det finns en del som vill behålla sanktionerna är det naturligtvis helt fel väg att gå – nu vrider vi på kranarna för fullt och välkomnar Myanmar in i frihandel och andra utbyten med världen, nu låter vi Myanmar växa ekonomiskt och se fördelarna med fred, frihet och demokrati.

Bakslag kan naturligtvis ske, men för att minimera en sådan utveckling måste reformerna bära frukt och Myanmar integreras så snabbt som möjligt i samarbete med andra länder i Sydöstasien och övriga regionen, liksom med världssamfundet i stort. Myanmar är rikt på naturtillgångar och har orörda kulturskatter, och framförallt kommer landet att kunna bli en turistmagnet i klass med Thailand. Myanmar måste växa snabbt för att folket ska få smak på utveckling och militären färre incitament att bromsa.

Kategorier
Kina Politik

Pangbrud räddar Sverige?

Nej, det handlar förstås inte om Annie Johansson-Lööf, vars koketta karriär som Centerns affischnamn varken har burit frukt i opinionen eller medfört ett uppsving för svenskt näringsliv. Faktum är ju att Astra-Zenecas flykt från Sverige ligger helt i linje med Volvos och Saabs liknande öden, och därför är symptomatisk för alliansregeringens kompletta misslyckande i näringspolitiken – vad är jobblinjen värd här?

Pangbruden i fråga är istället den med Annie Lööf jämngamla Pang Caiping (庞彩萍) från Kina, verkställande direktör för skalbolaget Qingnian (青年), som är vad hennes pappa Pang Qingnian råkar heta. Vi pratar om ett ungt och okänt investmentbolag som inte har någon som helst förankring i den tunga verkstadsindustrin, utan som mer är ute efter att ragga fallfärdigt skrot från döende västliga företag som Saab.

Syster Caiping (uttal: Tsai-ping) – eller «Rachel» som hon tycks vilja kalla sig i utlandet – kan dock egentligen inte göra så mycket mer än att ge första hjälpen åt konkursboet i Trollhättan, kanske hålla produktionen av föråldrade enheter vid liv under en tid innan man småningom tar patenten och avvecklar. Detta är helt och hållet amerikanska GM:s fel, eftersom man vägrar sälja tekniklicenserna för nyare produkter. Man låter hellre Saab-skeppet sjunka än att kinesiska uppstickare tillåts lägga vantarna på tekniken, det är en den brända jordens taktik man här tillämpar för att skydda sig mot den anstormande draken.

Skillnaden gentemot Geelys köp av Volvo är fundamental, eftersom man där köpte en hel koncern intakt, medan Saab-affären nu har reducerats till en blodig handel i slaktprodukter. De som ännu har något slags hopp om Saabs överlevnad har nog vänt sig till högre makter snarare än till rationell analys, ty det finns inget företagsekonomiskt vettigt i att behålla produktion där lönerna är fem gånger högre än i Kina om man inte samtidigt har något värdefullt som utveckling att bidra med – det är här GM:s obstruktion gör sig gällande.

Även om det alltså inte kommer att bära så mycket frukt den här gången bör vi nog vänja oss vid att svinrika, unga och piffiga xiaojie (小姐, fröknar, småsystrar) som hämtade direkt från KTV-baren kommer att anlända i allt stridare ström för att handla europeiskt fyndgods till vrakpriser. Just nu handlar det om gammal verkstadsindustri som bilar och annat metallskrot, om tio år är det istället bioteknik och medicin man kommer att sikta in sig på.

Kategorier
Kina Politik Taiwan

Taiwans framtid

Nationalistpartiet Guomindang (国民党) tog som väntat hem segern i Taiwans val, då Ma Yingjiu (马英九) besegrade utmanande DPP:s Cai Yingwen (蔡英文) med minskande men ändå stabil marginal. Det är ett resultat som uppskattas av såväl Kina som USA, som vill se en stabil utveckling utan incidenter. Med Nationalistpartiet bakom ratten hålls självständighetsanspråken nere för en mer pragmatisk politik, men det som är intressant är hur viktig Kinas ekonomi anses vara för Taiwans vidare utveckling; mängder av Kina-baserade entreprenörer har tagit sig hem till valurnorna.

Men det finns också andra röster som vill bromsa Kinas inflytande, och det är bland progressiva unga som självständighetsrörelsen är som starkast. Man menar på sina håll att Taiwan under Ma har ändrat kontext från stolt nation till hukande vasallstat som böjer sig för Kinas penningar.

Men vad annat är att vänta av den givna utvecklingen? Kina och Taiwan som politiska motpoler har sin grund i inbördeskriget 1945/1949 och skiftningarna därefter, och så länge Kina släpade efter ekonomiskt kunde Taiwan hålla en hög svansföring. När Kina nu är ikapp och förbi har Taiwan fortfarande sin purunga demokrati att vifta med, men även den kan visa sig överflödig om ytterligare en tid.

Realpolitiken dikterar att Taiwan förr eller senare kommer att om inte slukas så i vart fall sugas in av fastlandet av enbart ekonomiska skäl. Man vill inte bli som Hongkong, men vad är egentligen fel med ett sådant system? Man kan behålla sin demokrati och autonomi under en försvarbar tid, i alla fall minst femtio år, efter vilket Kina förmodligen är ikapp och förbi även i mer mjuka grenar. Intresset på fastlandet för kinesisk demokrati av Taiwans snitt är det i alla fall inget fel på.