⚛︎ dougherty ☸︎

Det sjuder i den kinesiska politiska grytan! För ett tag sedan avpolleterades partichefen i Chongqing (重庆) Bo Xilai (薄熙来) efter att Chongqings polischef Wang Lijun (王立军) sökt asyl vid amerikanska konsulatet i Chengdu (成都) i Sichuan (四川). Utöver anklagelser om korruption och andra missförhållanden, har Bo Xilai och hans fru Gu Kailai (谷开来) – eller Bogu Kailai (薄谷开来) föraktfullt kallad i kinesiska medier – ytterligare misstänkts ligga bakom sådant som mord på en brittisk affärsman och telefonavlyssning av Hu Jintao (胡锦涛) och andra i partitoppen. Vad som är sant får vi förmodligen svar på först långt i efterhand.

Den maktkamp som här spelas ut inför öppen ridå präglas således av rena triadfasonerna, vilket kanske inte är att undra på, då den kinesiska partinomenklaturan ståtar med enorma tillgångar och kontrollerar stora delar av näringslivet. Även om Kina numera är federalt politiskt stabilt finns således destabiliserande mekanismer i form av denna utomparlamentariska maktkamp där oberoende kontrollmekanismer saknas och gangstermetoder tillämpas.

Stoffet kring Bo Xilai och hans handel och vandel är så explosivt att det med all säkerhet kommer att leda till filmatiseringar både i Kina och i Hollywood vad det lider. Men det kommer mer! Rapporter strömmar nu in om att aktivisten Chen Guangcheng (陈光诚) tagit sig ur sin husarrest i Dongshigu (东师古) och med hjälp av vänner tagit sig till amerikanska ambassaden i Beijing (北京). Eftersom Chen Guangcheng är blind och har övervakats av närmare hundra funktionärer, kadrer och poliser är det en enastående bravad som förmodligen Hollywood (men inte den kinesiska motsvarigheten) småningom kommer att skildra.

Polischefen Wang Lijun försökte enbart rädda sitt eget skinn och var naturligtvis så kriminellt belastad att han inte kunde beviljas asyl. De kinesiska myndigheterna omringade konsulatet i Chengdu och fick småningom Wang utlämnad till en «semesterliknande» förvaring i Beijing…

Chen Guangcheng har dock inte en sådan belastning, utan är en person som USA inte kommer att släppa. Därmed är det upplagt för en smärre kris i relationerna de två supermakterna emellan, men det troliga utfallet här är helt enkelt att Chen Guangcheng småningom får ta sig till USA för att där falla helt i glömska så som andra tidigare aktivister.

Hans egen önskan är därför förståeligt nog att vilja stanna i Kina, att få sin sak prövad och sitt fall upprättat av Partiet, något som med all säkerhet inte kommer att ske, eftersom det inte är Partiets stil att vara mjukt. I värsta fall får vi då se en Mexican stand-off med en aktivist som gömmer sig vid amerikanska ambassaden under lång tid, och därifrån för sin vidare kamp, med försämrade relationer mellan USA och Kina som följd – för USA:s del är detta på kort sikt i sin ordning, eftersom det gynnar Obamas vidare presidentskap.

Chen Guangcheng är förstås en av ett antal aktivister som anses ha gått för långt i sina ambitioner att avslöja missförhållanden och kräva förändringar, och som därför har smällts på fingrarna, precis som tidigare Hu Jia (胡佳), Liu Xiaobo (刘晓波) med flera. Detta är Kinas motsvarigheter till Bradley Manning eller kanske rent av Julian Assange, och i ärlighetens namn är väl metoderna som tillämpas mot sådana aktivister numera ganska lika, även om det skiljer en hel del i själva anklagelserna.

Här som där har dock sådana bråkstakar en viss betydelse i att svärta ner staten som brutal och skoningslös och att åstadkomma nödvändig förändring, och det är uppenbart att det fortfarande har sitt mänskliga pris i att anta rollen som martyr.

Nej, det handlar förstås inte om Annie Johansson-Lööf, vars koketta karriär som Centerns affischnamn varken har burit frukt i opinionen eller medfört ett uppsving för svenskt näringsliv. Faktum är ju att Astra-Zenecas flykt från Sverige ligger helt i linje med Volvos och Saabs liknande öden, och därför är symptomatisk för alliansregeringens kompletta misslyckande i näringspolitiken – vad är jobblinjen värd här?

Pangbruden i fråga är istället den med Annie Lööf jämngamla Pang Caiping (庞彩萍) från Kina, verkställande direktör för skalbolaget Qingnian (青年), som är vad hennes pappa Pang Qingnian råkar heta. Vi pratar om ett ungt och okänt investmentbolag som inte har någon som helst förankring i den tunga verkstadsindustrin, utan som mer är ute efter att ragga fallfärdigt skrot från döende västliga företag som Saab.

Syster Caiping (uttal: Tsai-ping) – eller «Rachel» som hon tycks vilja kalla sig i utlandet – kan dock egentligen inte göra så mycket mer än att ge första hjälpen åt konkursboet i Trollhättan, kanske hålla produktionen av föråldrade enheter vid liv under en tid innan man småningom tar patenten och avvecklar. Detta är helt och hållet amerikanska GM:s fel, eftersom man vägrar sälja tekniklicenserna för nyare produkter. Man låter hellre Saab-skeppet sjunka än att kinesiska uppstickare tillåts lägga vantarna på tekniken, det är en den brända jordens taktik man här tillämpar för att skydda sig mot den anstormande draken.

Skillnaden gentemot Geelys köp av Volvo är fundamental, eftersom man där köpte en hel koncern intakt, medan Saab-affären nu har reducerats till en blodig handel i slaktprodukter. De som ännu har något slags hopp om Saabs överlevnad har nog vänt sig till högre makter snarare än till rationell analys, ty det finns inget företagsekonomiskt vettigt i att behålla produktion där lönerna är fem gånger högre än i Kina om man inte samtidigt har något värdefullt som utveckling att bidra med – det är här GM:s obstruktion gör sig gällande.

Även om det alltså inte kommer att bära så mycket frukt den här gången bör vi nog vänja oss vid att svinrika, unga och piffiga xiaojie (小姐, fröknar, småsystrar) som hämtade direkt från KTV-baren kommer att anlända i allt stridare ström för att handla europeiskt fyndgods till vrakpriser. Just nu handlar det om gammal verkstadsindustri som bilar och annat metallskrot, om tio år är det istället bioteknik och medicin man kommer att sikta in sig på.