Kategorier
Kina Politik USA

Dekapitering på dekis

Det ser ut som en tanke att bland de stater som har kvar dödsstraff i straffskalan återfinns de fyra folkrikaste: Kina, Indien, USA och Indonesien. Majoriteten, 60 %, av människor i världen lever således ännu i sådana rättssystem, just tack vare att de folkrikaste nationerna ofta har kvar dödsstraffet – även demokratier som USA och Japan, för att inte tala om Indien.

Demografin gör också att Kina oftast får klä skott för sina många avrättningar, men vad är egentligen att vänta av världens folkrikaste nation? I andra sammanhang, som exempelvis ekonomi, brukar man ange per capita-enheter, medan man när det tjänar syftet använder absoluta tal. Som diagrammet nedan visar, baserat på siffror från Amnesty, är Kinas avrättningsstatistik i per capita-hänseende betydligt mer beskedlig, faktiskt nära nog hälften lägre än i det kinesiska och demokratiska grannlandet Taiwan och bara en åttondel jämfört med den kinesiska stadsstaten Singapore.

Det är självklart så att det finns betydande invändningar mot att använda dödstraff i ett modernt och upplyst samhälle. För oss klassiska liberaler är motståndet mot dödsstraff en av alla dessa principer som hålls som atomära axiom som inte är föremål för diskussion, utan som utgör ett ovedersakligt fundament för demokratin.

Men i realiteten och praktiken kan dödsstraffet bara avskaffas när det finns politisk potential för detta, dels i form av ett välutvecklat samhälle med ett stabilt rättsligt fundament, dels i form av populasens attityder – alltså samma skäl till att demokrati inte kan införas hur som helst.

I Sverige är det främst lågutbildade och gymnasieungdomar som förespråkar dödsstraff, förmodligen för att det är en känslomässigt tillfredsställande tanke att utkräva hämnd – man har vanligtvis inte funderat mer noggrant kring saken och under alla omständigheter inte förstått rättspolitikens utveckling från statens övertagande av klanfejder och blodshämnd till en mer individualpreventiv syn på brott och straff, med grund i upplysningens liberalism och rationalism.

Men i stora länder som Kina, USA och Indonesien finns även en populistisk majoritet för dödsstraffet, vilket gör det mer eller mindre omöjligt att avskaffa det, i alla fall i demokratiska stater. Här får man bida sin tid och invänta att argumenten efterhand ter sig mer klara och rationella för den ofta religiösa befolkning som kräver statens opartiska exekvering av blodshämnd (med den uppenbara risken att oskyldiga oåterkalleligt avrättas).

Som svensk är det lätt att slå sig för bröstet över att vi redan för länge sedan insåg det självklara, men det är just för att det är så mycket lättare att politiskt kontrollera en sådan uniform och liten befolkning; det förhåller sig något annorlunda i de stora länderna.

Utvecklingen går dock tveklöst mot ett stadium där dödsstraff globalt sett är ett undantag som bara finns i renodlade skurkstater – kanske är vi där om femtio år, när först USA och sedan Japan och Kina förmodligen följt efter. Även om utvecklingen går förhållandevis sakta visar det ändå att det är möjligt att förändra världen till det bättre.

Kategorier
Kina Språk Tibet

Språka på tibetanska

I Sverige har vi en debatt kring huruvida invandrare ska tvingas avlägga ett godkänt obligatoriskt språktest för att kunna erhålla medborgarskap, ett krav som inte ställs på den som föds utan språk i landet. Man motiverar saken med att kunskaper i det svenska språket är om inte nyckeln till integration så i alla fall ett gott verktyg för den som vill lyckas i det svenska samhället. Gott så.

I Kina är situationen radikalt annorlunda. I det väldiga landet talas ett otal dialekter i ett tiotal olika topolekter som är inbördes oförståeliga. Den som talar mandarin i Beijing förstår inte den som talar wu i Shanghai och Suzhou, och den som pratar kantonesiska i Guangdong begriper vanligen inte den min-dialekt som pratas i Fujian och på Taiwan. Samma förhållande gäller topolekter som xiang, gan och hui eller rent av andra språk som arabiska och tibetanska.

Standardspråket i Kina är mandarin, en nordlig dialekt med stort utbredningsområde. Mandarin motsvarar vår rikssvenska, medan gammalt svenskt dalmål på samma sätt motsvarar exempelvis shanghainesiska, en topolekt som skildes ut från samma träd som mandarin för ett par tusen år sedan och därefter genomgått olika förändringar, bland annat genom intensiv kontakt med Japan – shanghainesiskan har därför, precis som svenskan, två ordtoner istället för de fyra eller sex morfemtoner som finns i alla andra kinesiska dialekter.

Givet denna kaotiska situation kan man tycka att det vore bra och lämpligt om det funnes en gemensam standard som alla medborgare omfattades av, något som idag inte är fallet. Det är i alla fall den kinesiska regeringens mening, och av det skälet lärs mandarin ut i landets alla skolor. Det är i sig inget konstigare än att svenska lärs ut i alla svenska skolor – hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Men stopp och belägg! Att man i områden med tibetanska befolkningsgrupper nu meddelar undervisning, förutom i engelska och tibetanska, på just riksspråket mandarin ses av samma klientel som förespråkar språktest för invandrare i Sverige som ett slags förtryck av tibetaner. Man kan här observera att tibetanska alltjämt är och förblir grundspråk i all lägre undervisning, medan den högre utbildningen domineras av mandarin.

Ett klagomål kring Tibet har varit att tibetanerna är förtryckta och att de diskrimineras – men om diskrimineringen bygger på otillräcklig kunskap i riksspråket måste det väl rimligen vara i sin ordning att åtgärda detta, och var annars skulle detta ske än i skolan?

Nyckeln till att förstå detta synsätt ligger förstås i att det fortfarande finns de som tror och anser att Tibet är «ockuperat» och att det kommer att bli «fritt» någon dag. I ett sådant grumligt perspektiv kan det säkert uppfattas som kulturimperialism att undervisningen bedrivs på ett för alla i landet gemensamt språk.

Men nu är Tibet en del av Kina och kommer så att förbli. Är det då bra eller dåligt att även tibetanska befolkningsgrupper får fullvärdiga kunskaper i det språk som är nyckeln till framgång?

Kategorier
Filosofi Kina Kultur

Trilogen: en modern, rationell och enhetlig filosofisk etik

I de monoteistiska religionerna från Västasien finns beskrivet en dekalog med tio budord, som legat till grund för den kristna moral som präglat stora delar av Västvärlden under lång tid. Det är en godtycklig samling etiska påbud, varav de två (eller tre) första upptar sanningsmonopolet med att bara ha en enda gud enligt det monoteistiska anspråket. Dessa bud kan i en modern och upplyst motsvarighet reduceras till budet att man inte ska ha någon gud alls, eftersom det inte finns något empiriskt stöd för en sådan hypotes. Den agnostiska tanken att det mycket väl skulle kunna finnas ett sådant väsen men att vi inte säkert kan veta måste förkastas, då det inte råder en likvärdig sannolikhetsfördelning mellan de båda alternativen – det allra sannolikaste är att det inte finns någon gud, och vi bör således förhålla oss till detta.

Övriga bud i dekalogen är högst godtyckliga påbud om att inte begå sådana handlingar mot andra som människor instinktivt värjer sig från, som mord och stöld. Det är inte moraliska utsagor i egentlig mening, utan just instinktiva; kring moral finns alltid delade meningar. Men man kan bygga en praktisk etik genom att generalisera detta hopkok av godtyckliga utsagor till ett påbud om att man inte ska handla mot andra så som man inte vill att andra ska handla mot en själv, det vill säga att man tillämpar ett empatiskt förhållningssätt till omvärlden med grund i en egoistisk betraktelse. Denna definition är inte huggen i sten, utan är relativt plastisk. Det enda man kan vara säker på är att instinktiva handlingar omfattas (och de omfattas även i juridisk lag, för säkerhets skull), men man kan bygga på med godtyckligt många personliga förhållningssätt.

I dekalogen finns också ett antal verkligt moraliska bud, som att man inte ska känna begär till sin nästas hustru eller andra ägodelar (den kristna kvinnosynen). Även detta synsätt kan reduceras till en allmän hållning om att man bör utplåna sin otillfredsställelse, det vill säga att man bör sträva efter att hålla sina laster i schack och inte låta sig kontrolleras av mer sjukliga begär till mat, sex, droger, pengar med mera. Det är ett påbud om att öva sig i självkontroll, det allra svåraste budet att efterleva.

En modern, rationell och enhetlig filosofisk etik kan då formuleras i tre enkla meningar, som vi av givna skäl kan kalla trilogen:

  1. Du bör inte ha någon gud
  2. Handla inte mot andra så som du inte vill att de ska handla mot dig
  3. Utplåna din otillfredsställelse

Vi noterar att det första budet är ekvivalent med ateism. Det andra budet stammar från Konfucius (孔夫子, Kong fuzi)* och är således konfucianism; det finns en omvänd variant i den senare kristendomen, men den är av positiv istället för negativ art, och utsäger att man ska handla mot andra så som man själv vill bli behandlad – en variant som av flera skäl är sämre. Det tredje budet är i huvudsak ekvivalent med buddism, en humanistisk lära för självkontroll. Ateism, konfucianism och buddism är sinsemellan förenliga, och just den kombinationen av livsåskådningar är vanlig i stora delar av Asien.

*) 己所不欲，勿施于人
Jǐ suǒ bú yù, wù shī yú rén
Själv allt inte önskar, inte utföra mot person (idiomatiskt: Allt det man själv inte önskar, bör man heller inte göra mot andra)

Från 论语 (Lúnyǔ, Analekterna), 15:23

Kategorier
Kina Korea

Nekrokrati i förvandling

Nekrokratin Nordkorea står inför ett tronskifte. Den strokedrabbade Gim Jeongil står i begrepp att lämna över familjeimperiet till sonen Gim Jeongeun, varvid många hoppas att den kommunistiska arvsmonarkin ska ömsa skinn och öppna upp sig mot omvärlden efter tidigare kinesiskt och vietnamesiskt mönster.

Det skulle i så fall innebära att regimen inför stora mått av marknadsekonomi och slopar stora delar av planekonomin. Det innebär i sin tur att sociala reformer och ökat utbyte med omvärlden följer, om marknadsekonomin ska kunna fungera. Redan vid en blygsam marknadsorientering blir nordkoreanerna alltså friare, och de blir efter ett tag också betydligt rikare – inte i jämlikt fördelad mening, fattigdomen kommer att bestå i de stora lagren, men svälten och den absoluta fattigdomen kan utrotas på kort tid samtidigt som en medelklass kan växa fram.

För detta skulle kunna tala att Gim Jeongeun är utbildad i Schweiz och är välbekant med det fria västerländska samhället. Vore det upp till honom personligen skulle Nordkorea förmodligen kunna omvandlas till något helt annat på mycket kort tid.

Men Nordkorea är inte en monarki i betydelsen att en kung eller annan envåldshärskare styr med järnhand över hela folket, utan det finns olika maktcentra och falanger som håller varandra i ett järngrepp med hållhakar till höger och vänster. Det är det stora problemet med Nordkorea, att egentligen ingen kan förändra landet, att positionerna är helt låsta.

För att upprätthålla diktaturen är den centrala politiska ledningen beroende av militärens stöd. Utan detta skulle befolkningen i ett nafs störta regimen alternativt fly landet som lämlar. På motsvarande sätt är militären underställd de falska doktriner landet bygger sin hjärntvätt på – myten om den store ledaren Gim Ilseong och landets förestående avancemang till supermakt och dess förväntade totalseger över ärkefienden USA.

Antag som exempel att Gim Jeongeun vid sitt trontillträde beslutar att lägga om kursen och införa marknadsekonomiska reformer samt öppna upp landet mot omvärlden, ungefär så som Kina gjorde 1976 när Mao Zedong dog. Det skulle innebära avsevärt ökade handelsförbindelser och andra utbyten med Sydkorea och Kina, varvid dels den förljugna retoriken inte längre skulle kunna trollbinda befolkningen och dels de flesta handelsresande skulle ta genvägen att stanna permanent i Sydkorea eller i Kina (vilket de redan gör, om de lyckas passera gränsen).

Nordkorea skulle då falla samman och militären omedelbart förlora sitt inflytande, vilket man inte skulle tolerera; militären skulle genomföra en statskupp och publikt avrätta Gim Jeongeun som en förrädare till den store ledaren Gim Ilseongs ortodoxa lära, och därefter tillsätta en marionett som statschef.

Av detta kan vi dra två slutsatser. Den ena är att reformer måste genomföras ganska försiktigt, med en början vid inrikes ekonomiska reformer. Den andra är att reformer måste beslutas gemensamt av alla maktcentra, främst centralregeringen och militären; man måste vara överens om att bryta dödläget och låta nationen skrida framåt i utvecklingen – en utveckling som bara kan landa i att Nordkorea småningom upphör att existera som nation vid en återförening med Sydkorea, det vill säga att makteliten i Nordkorea avsäger sig sin makt och sina positioner och ger upp femtio års meningslös kamp.

Det kan hända. Det var nämligen vad som hände i Östtyskland, och det var ungefär vad som hände i Sydafrika. Och något liknande hände i Kina, när den ledare som med sin personkult blockerade all förändring försvann för snart 35 år sedan. Det verkar även hända i Kuba, när arvsmonarkin där har sin gilla gång och Raul Castro tar över efter sin bror; man har redan antytt en modernisering. Kommunistdiktaturerna vittrar sönder och marknadsliberalismen knackar på dörren.

Nordkorea är dock ett unikum i denna klubb, en närmast patologisk regim som kanske inte går att lösa upp på fredlig väg, just för att militären har en sådan stor dominans. I kommunistdiktaturer är det vanligen proletariatet av bönder och arbetare som framhävs i retoriken, medan militärer får en mer undanskymd roll.

I exempelvis Folkrepubliken Kina har begreppet gōng-nóng-bīng (工农兵) för arbetare, bönder och soldater ofta använts som retorisk figur. Det är en variant på en mer traditionell indelning i shì-nóng-gōng-shāng (士农工商) för lärde, bönder, arbetare och handelsmän, de fyra klasser som historiskt utgjort stommen i den kinesiska kulturen. Militären har förstås alltid spelat en stor roll, men har inte setts som en klass i sig utan mer som ett redskap för att upprätthålla statens auktoritet.

I Nordkorea är militären dock den främsta av klasser, vilket uttrycks i begreppet seongun (선군, 先軍, kinesiska xiānjūn, armén först). Militären är i Nordkorea allt, medan bönder och arbetare får finna sig i en undanskjuten position. Intellektuella prestationer är mest hyllade i flaggans symboler, som brukligt i kommunistdiktaturer.

Militärens position innebär att stora delar av de offentliga utgifterna spenderas på vapen och trupp, och det förklarar även Nordkoreas desparata kamp för att skaffa kärnvapen i en tid då man inte har några andra attribut att sätta emot – Sydkorea är ljusår före i utvecklingen, inte minst ekonomiskt. Om Gim Jeongeun ska kunna förändra Nordkoreas inriktning måste han således övertyga inte bara sina politbyråkolleger, utan även den militära ledningen, att landet på sikt inte har något annat val än att reformera sig och rätta in sig i världsordningen.

Kategorier
Kina

Kinesisk huji och svensk kommunarrest

Ett intressant dilemma i Kina är att marknadsekonomin kräver stora mått av fri rörlighet samtidigt som den fria rörligheten hotar att skapa socialt kaos. Kina har likt andra länder under större delen av historien varit en bondenation, och eftersom industrialiseringen i Kina blev försenad av en rad skäl snabbspolar man nu detta historiska förlopp. Det innebär en kraftig urbanisering, där folk från den underutvecklade landsorten söker bättre möjligheter i de utvecklade och rika städerna.

I Kinas städer arbetar runt hundra miljoner migranter under usla förhållanden. De har lägre lön än den inhemska befolkningen, sover inte helt sällan i plåtschabrak eller barracker, samt omfattas inte av de förmåner som den inhemska befolkningen åtnjuter – skolgång för barnen, sjukförsäkring med mera. Ändå anses det som en betydligt bättre giv än att stanna kvar på landet. Man flyttar till staden i hopp om att småningom finna en bättre karriär eller för att spara ihop till en utbildning för sitt barn, ty en utbildning öppnar fler dörrar.

Inte oväntat innebär denna situation sociala spänningar. Den inhemska befolkningen i städerna ser ned på migranterna som en andra rangens medborgare, och det är naturligtvis helt otänkbart med social blandning dessa sociala klasser emellan. De manliga migranterna har lämnat kvar sin familj på landet och har inget egentligt liv att tala om annat än att bidra till familjens försörjning och spara till en bättre framtid. I spåren följer våldtäkt och annan kriminalitet när tålamodet och orken brister. De kvinnliga migranterna väljer ofta sexhandel, vanligen för att få residensstatus genom sin arbetsgivare efter några år.

Runt om i Kina sker årligen över hundra tusen upplopp eller andra «massincidenter», vilket är ett mått på de spänningar som finns mellan stad och land. Det är inte helt ovanligt att migranter och landsbor grundluras eller rent av körs över av både företag och lokala partipampar. I extremfallen förekommer regelrätt slaveri, där till och med bortrövade barn nyttjas som arbetskraft.

Sedan antikens första dynastier har Kina tillämpat ett folkbokföringssystem kallat hùjí (户籍) för att kontrollera befolkningsresurser och driva in skatt. I detta hùjí, där hù (户) betyder hushåll eller familj (egentligen dörr) och jí (籍) betyder bok eller register, utgör varje individs enskilda akt en hùkǒu (户口). Kǒu (口) är helt enkelt ett räkneord för bland annat personer, och betyder egentligen mun.

Hùjí-systemet är således inte en uppfinning av «regimen» i Kina, utan är av betydligt äldre datum. Det är inte heller begränsat till Kina, utan används i angränsande länder som Japan, Korea och Taiwan. Däremot har kommunistpartiet sedan 1958 byråkratiserat systemet för kontrollsyften, bland annat just att förhindra okontrollerad migration och urbanisering.

Sedan Kina övergav planekonomi och kommunism efter Mao Zedongs död 1976 har systemet luckrats upp i omgångar. Det är numera inte olagligt att söka sig till andra delar av landet, utan man får vanligtvis tillfälligt «uppehållstillstånd» mot en måttlig avgift om man har en arbetsgivare. Polisen struntar vanligen i dem som helt saknar tillstånd, men det var annars den typen av migrantförsäljare som städades undan inför olympiska spelen i Beijing 2008.

Det tillfälliga tillståndet medger inte sociala förmåner på uppehållsorten, utan sådana är alltid begränsade till den ort där man är formellt registrerad. Med en universitetsutbildning eller med en arbetsgivares hjälp kan man byta hùkǒu, och man kan naturligtvis också fiffla till sig residensstatus genom mutor och guānxi (关系, kontakter). Problemet är att fattiga migranter sällan har möjlighet att nyttja sådana utvägar.

Man kan jämföra med personer satta i utanförskap av svenska myndigheter. Exempelvis personer som uppbär socialbidrag befinner sig i praktiken i kommunarrest och har inte möjlighet att flytta fritt – socialtjänsten har nämligen ingen skyldighet att bistå personer som inte är folkbokförda i kommunen, vilket leder till en moment 22-situation.

Man kan också jämföra med de propåer som lagts av främst den borgerliga alliansregeringen om att begränsa invandrares och papperslösas rörelsefrihet, att de inte ska få bosätta sig fritt, i syfte att motverka ghettoisering och framväxten av etniska enklaver och parallellsamhällen. Samma strukturer som finns i Kina finns alltså även hos oss, men i mindre skala och på något andra grunder.

Det är inte så att man är omedveten om problemet i Kina. Tvärtom medger man att det är en form av diskriminering. Problemet är som sagt man inte bara kan skrota systemet rakt av, ty då skulle alla andra system braka samman. Systemet är vidare ett bromsande hinder för Kinas fortsatta ekonomiska utveckling, men samtidigt ett verktyg för att förhindra socialt kaos.

Det är detta dilemma Kina har att lösa, och det kan uppenbarligen bara ske gradvis, samtidigt som satsningarna på att driva den ekonomiska utvecklingen in mot landsbygden fortsätter.

Migrantarbetare i Shanghai