Ju fler kockar, desto sämre soppa, särskilt i politiken. På samma sätt som kristendomen har fissionerat i miljarder dottersamfund, uppstår ideligen allt fler politiska partier. Senast i raden är den så kallade Folklistan, efter att kristflickorna Busch och Skyttedal tycks ha hamnat i tjejbråk om någon kille, eller vad det nu kan röra sig om.
Skyttedal förlorade därmed sin plats som kandidat för KD, och således även de omfattande förmåner det innebär att få representera Sverige i EU-parlamentet, inklusive månatliga «kontorspengar» om flotta femtio papp med mera. Faktum är att hon förlorar fotfästet helt och hållet, och vad ska en politiker med extravaganta vanor och utan verklig arbetslivserfarenhet då ta sig till?
Det är under sådana förutsättningar man bildar nytt parti. Kändisskapet har hon redan, men för att åstadkomma ny fräschör har hon lagt sig till med synnerligen aggressiv makeup och motsvarande attityd, samt slagit påsarna ihop med Jan Emanuel under effektfulla former, med stor draghjälp från etablissemangsnära stats- och kommersmedier i huvudfåran – en märklig och obalanserad ynnest som knappast visas andra partier och kandidater i marginalen.
För all del tror jag fullt ut på att Skyttedal främst inte är ute efter «kontorspengar» för att finansiera sitt haschbruk, utan har ärligt uppsåt i att vilja förändra. Än mer så den märklige S-profilen Emanuel, som redigt strösslar projektet med en del av sin på välfärdsmedel ihopbluffade förmögenhet.
Men i EU utövas makten av partigrupper med tämligen bestämda konfigurationer, och det är inte helt lätt att se hur Folklistan passar in i den miljön. Skyttedal representerar EPP, men man kan knappast föreställa sig Emanuel i den grupperingen. Den hastigt uppsmällda och näringsfattiga hemsidan ger inga svar.
Överhuvudtaget är EU-valet en besynnerlig konstruktion, till vilken partierna mestadels skickar B-laget eller outsiders, som den ideologiska hoppjerkan Teodorescu, som ju ersätter Skyttedal för KD:s räkning. En representativ soppa där man enbart kan rösta på tämligen konforma kandidater från det egna landet, och därmed alltså inte har något verkligt inflytande i att påverka europapolitiken. Det är en skendemokrati.
Skyttedals möjlighet att bli återvald är samtidigt minimal, givet att Emanuel står som toppkandidat för listan. Det är osannolikt att man ens tar ett enda mandat, och vad Emanuel i så fall ska ta sig till med det är oklart. Utan klar politisk deklaration i ett omfattande program blir det mest ett politiskt kändisjippo, vilket då är ett uttryck för hur den sköra demokratin successivt urholkas än mer. Det blir soffan för min del.
