Kategorier
Kina Politik USA

Pax europaea–sinica

Det sägs att man inte själv förmår se den tid man är i, att man först i efterhand kan förstå historiens vingslag. Men nog kan man se att det bellikosa amerikanska imperiet är på väg att spela ut sin roll, att man efter en kort tid av dominans är på väg ut i periferin igen.

Vi ser detta i hur Trump kopplar loss från globalism och istället ägnar sig åt merkantilistisk protektionism, med Amerika först som ledord. Handelskrig mot Kina och tullar mot EU och andra är en ingrediens, utträde ur internationella organisationer och handelsfördrag en annan.

Exempelvis lämnade USA Trans-Pacific Partnership på Trumps första ämbetsdag, vilket inte var ämnat att gynna USA, men däremot det Kina som var föremål för den tänkta inneslutningen.

Den innevarande coronapandemin accelererar processen, och ger presidenten en förevändning att gå till ursinnigt angrepp mot Kina i syfte att försöka rädda sig kvar vid makten. Det är emellertid ett fruktlöst företag, och Trump har ingen möjlighet att klamra sig fast i Vita huset, utan kommer att ersättas av Joe Biden.

Biden är å andra sidan ett mycket svagt kort som inte verkar ha alla hästar i stallet. En dement president skulle knappast gynna utvecklingen, utan kanske accelerera nedgången ytterligare. Biden riskerar att fastna i omständigheterna, utan kraft att bryta spiralen.

Ty ett nytt kallt krig är nämligen redan ett faktum, och det kan snart komma att leva sitt eget liv. Presidentens angrepp mot Huawei, exempelvis i form av marknadsförbud för 5G-nät i USA, gripandet av Meng Wanzhou i Kanada samt inte minst en ambition att strypa flödet av halvledarkomponenter till företaget kommer inte att bli obesvarade åtgärder.

Kina har således en egen lista med företag som man ser som «opålitliga», naturligtvis inte på egna meriter utan enbart av politiska skäl. Om Kina på motsvarande sätt stryper marknader och tillgång till komponenter för dessa företag kommer den amerikanska ekonomin att börja hacka ordentligt.

Apple, Cisco och Qualcomm kan således räkna med reducerade intäkter och störningar i leveransflöden, medan flygplanstillverkaren Boeing kan se sin existens hotad. Företaget är redan under hård press, och den sjundedel av omsättningen som Kina står för vill man helt enkelt inte mista.

I en tid då arbetslösheten i USA rakar i höjden är en konfrontation med Kina inte ett vinnande koncept. Kina har härvidlag mycket bättre uthållighet, och en amerikansk frikoppling kommer främst att slå mot den egna ekonomin.

Men här öppnar sig samtidigt en möjlighet för EU att stärka den öst-västliga handeln. EU har trots återkommande kritik av och MR-aktivism mot landet ingen systemisk motsättning till Kina, och det finns ingen ideologisk rivalitet mellan de båda polerna. Detta till skillnad från USA, vars syfte alltid har varit att främja och exportera amerikansk ideologi.

Kina varken exporterar eller importerar ideologi, utan tjänster och produkter. Till exempel innebär en vidare konfrontation med USA att Airbus mer än Boeing blir ett mer naturligt val för Kina, och motsvarande för andra europeiska produkter.

Samtidigt finns även i Europa en allt mer negativ syn på Kina, en delvis missfärgad hållning om att Kina skulle ha något intresse av att likt USA påverka den politiska utvecklingen i regionen. Europa går fortfarande i USA:s ledband i mångt och mycket, men det amerikanska agerandet gör att även Europa frikopplas från USA i allt större grad.

Ett mer självständigt EU kan återta mer av Europas forna glans, och det kan inte ske genom att söka strid med Kina utan tvärtom genom utökade förbindelser. Rom och Han, Europa och Qing, samt EU och Folkrepubliken Kina är och har alltid varit olika, men har samtidigt alltid samexisterat med respekt för varandras olikheter och utan egentlig rivalitet. Handeln mellan dessa poler har alltid varit ömesidigt berikande.

Pax americana är förbi, om termen är adekvat för ett land i evigt krig, och det bör lämpligen ersättas av ett Pax europaea–sinica, ett nytt tvåpoligt eurasiskt system som världens nygamla centrum med den nya sidenvägen som länk. Där finns den framtida guldåldern för både öst och väst.