Några inlägg om vårt ursprung har här förekommit, av den enkla anledningen att det är något som fascinerar mig, men också för att det har relevans för samtida debatter om arv och miljö. Den politiskt korrekta åsikten är att vi alla är likadana, och att varje människa är ett oskrivet blad som kan fyllas med godtyckligt innehåll givet den perfekta miljön. Att skillnader i egenskaper, förutom ytliga drag som hudfärg, skulle förekomma förkastas helt, och man anses till och med kunna «välja» hårdkodade egenskaper som sexualitet.
Vetenskapen är emellertid på kollisionskurs med denna uppfattning, och man kan i detalj visa hur människan har utvecklats i förgrening, med blandning med andra arter ur släktet Homo (neandertal, altai) samt vidare blandning respektive befolkningsersättning i förekommande fall. Exempelvis västeuropéer är en blandning av tre stabila populationer i västliga jägare–samlare (WHG), anatoliska jordbrukare (EEF) och beridet stäppfolk från Kaukasus (ANE), där de senare är upphovet till inte bara DNA utan även de indoeuropeiska språk som talas i Europa, Persien och Indien.
Arvet från neandertal och denisova har demonstrerats med hårda genetiska data av bland andra Svante Pääbo, medan den europeiska genetiska knytningen till anatoliska jordbrukare och jamnakulturens stäppfolk har visats av David Reich. Dessa är två av de mest framstående forskarna i samtiden, och de har en spännande historia att berätta om vårt ursprung. Det indoeuropeiska arvet har visserligen varit känt länge genom arkeologi och lingvistik, men DNA-analys raffinerar förloppet i avsevärt mer detalj.