Ursvensk är bara civilisationen, medan barbariet har kommit utifrån, från migrationskris och andra invasiva arter till coronapandemi och nu svinpest från mörkaste Afrika. Det rör sig om en närmast garanterad fatalitet för djur som drabbas, med allt vad det kan innebära om smittan får fäste bland tamdjur.
Om återkommande utbrott av fågelinfluensa har bidragit till att fördubbla priset på ägg, så kan svinpest alltså orsaka samma utveckling för kassler, bacon och andra produkter av fläsk, varvid inflationen trissas upp ytterligare, samtidigt som köttindustrin plågas hårt. Men allra mest får konsumenterna lida, när det redan svindyra blir grisigt värre, inte minst genom försorg av nassarna inom den korrupta livsmedelsoligarkin.
Hur har smittan då kommit hit? Klimatet, säger Bjärström och klimatindustrin i vänstermedier, medan mer objektiva kriterier kan spåras till politiska reformer av olika slag. Vildsvin var i det närmaste en utrotad art i Sverige för några decennier sedan, med blott några hundra individer, medan man i dag kan räkna hundratusentals svin som bökar i skogarna.
Men mer relevant bökar djuren i tätortens sopstationer, vars mänskliga avskräde utgör den primära smittkällan. Viruset kan nämligen ligga latent under flera år i köttprodukter, även kylda och konserverade sådana, varför resterna blir nya vektorer i smittkedjan. Detta som ett resultat av global logistik, varvid smittohärden Afrika inte blir en isolerad ö.
Så vad göra? Myndigheterna drar i med tvärniten, och redan efter ett enstaka fall spärrar man av stora skogsområden för att mota Svin-Olle i grind – tänk om statsknäppidummologen Tegnell hade haft samma inställning! Man kallar även jägare att bränna av kadaver som påträffas, för att eliminera vidare spridning.
Man skulle här kunna tänka sig att även skjuta av så många svin som möjligt, för att på så sätt reducera smittkällorna. Dessvärre kan man inte sälja sådant kött, utan det måste brännas, eftersom viruset alltså överlever processen i köttkvarnen och småningom blir grogrund för nya utbrott via rester vid soptippar och andra former av avfall.
Alternativt kan man strunta i vildsvinen och koncentrera sig på att isolera såväl tamgrisar som höns i väl avskurna sektorer, i en mer modern hantering som i stort eliminerar större smittspridning. Det är en kostsam investering, men den lär löna sig i längden, då man slipper oplanerade och abrupta avbrott. Industrin har lösningen i egen hand.