Femtio år har gått sedan Richard Nixon besökte Kina, en händelse som resulterade i normaliserade relationer och början på en fullständigt osannolik kinesisk resa från den absoluta botten till toppen. Men vem öppnade egentligen vem?
USA:s politik visasvis Kina hade varit fientlig från allra första början, men sedermera blev man allierade under andra världskriget, då man hade en gemensam fiende i Japan. I det senare kinesiska inbördeskriget tog USA nationalisternas parti, en hållning man vidmakthöll efter att nationalisterna 1949 hade retirerat till Taiwan.
De segrande kommunisterna tog man inte i med tång, och man hade ett omfattande embargo mot Folkrepubliken från första stund, som en del i det då uppflammade kalla kriget. Landet isolerades, samtidigt som man försökte få rätsida på en nation hemsökt av kolonialism, ockupation, invasion och slutligen inbördeskrig.
Det gick sådär, och även om man började industrialisera och metodiskt bearbeta analfabetism, fattigdom och utbredda hälsoproblem, drabbades man samtidigt av ett flertal politiska katastrofer och skogstokiga reformer under gerillaledaren Mao Zedongs svajiga befäl. Allra galnast var det under Kulturrevolutionen 1966–1976, då rebellisk ungdom under Maos och andras beskydd gick bärsärkagång land och rike runt.
Under den perioden var universiteten stängda, och landets ekonomi låg i träda. Man kan utan vidare beteckna det som det absoluta lågvattenmärket, inte bara i Kinas moderna historia, utan genom alla tider. Den stora kulturstaten var fullständigt sinnesrubbad, ungefär som dagens Nordkorea.
Men det är också under den tiden som USA:s omvittnat kommunisthatande president Richard Nixon närmar sig Kina, och småningom bryter isen med ett veckolångt besök i februari 1972. Detta då kinesisk ungdom skanderar antiamerikanska slagord dagligen istället för att studera eller arbeta.
Riktigare är att båda parterna närmade sig varandra, eftersom man hade gemensamma beröringspunkter. Kina hade under en tid bedrivit diplomatisk aktivitet gentemot USA för ett närmande, eftersom man låg i konflikt med Sovjetunionen och dessutom plågades svårt av den ekonomiska isoleringen. Med USA skulle man gemensamt kunna ta sig an Sovjetunionen, samtidigt som man fick en internationell öppning.
Det pågick redan ansträngningar inom ramen för FN, vilket mynnade ut i att Folkrepubliken i oktober 1971 blev företrädare för hela Kina, medan nationalisterna på Taiwan berövades motsvarande position. För USA:s vidkommande innebar detta att man såg ett naturligt slut på den isolationistiska politiken, och man ville försäkra sig om att få åtkomst till en framtida jättemarknad.
Bland de kinesiska diplomatiska initativen fanns en inbjudan till amerikanska pingisspelare att gästa Kina, en sorts pingpongdiplomati som mjukade upp relationerna och resulterade i en politisk kedjereaktion, slutligen med normaliserade diplomatiska relationer.
Det hävdas ofta att USA:s avsikt var att söka förändra Kina i demokratisk riktning, men det är en efterhandskonstruktion som inte har något med verkligheten att göra. Tvärtom enades man om att vara oeniga i Shanghaikommunikén, ett dokument som visar att de båda sidorna då som nu har helt olika världsåskådning och mål.
There are essential differences between China and the United States in their social systems and foreign policies. However, the two sides agreed that countries, regardless of their social systems, should conduct their relations on the principles of respect for the sovereignty and territorial integrity of all states, non-aggression against other states, non-interference in the internal affairs of other states, equality and mutual benefit, and peaceful coexistence. International disputes should be settled on this basis, without resorting to the use or threat of force. The United States and the People’s Republic of China are prepared to apply these principles to their mutual relations.
Shanghai Communiqué, 28 februari 1972
Det praktiska utfallet blev att båda sidor öppnade representationskontor i varandras länder, även om det på grund av ledarskiften på båda sidor dröjde till 1979 innan man formellt etablerade diplomatiska relationer. Det är för övrigt samma år som Sovjetunionen invaderade Afghanistan, och relationen fördjupades därför snabbt. Kina köpte amerikanska vapen, och USA kunde från baser i Xinjiang följa händelseutvecklingen i Afghanistan.
I Kina rasade de sista resterna av Kulturrevolutionen fram till 1976, då Mao Zedong avled och De fyras gäng under Maos änka Jiang Qing avpoletterades och småningom åtalades för sina ogärningar. Deng Xiaoping, själv avhängd under Kulturrevolutionen, tog småningom makten 1978, och Kina erfor en oerhört snabb tillnyktring.
Under loppet av några år vände man skutan etthundraåttio grader, från världsfrånvänd och meningslös kommunistisk retorik till marknadskapitalistiska reformer och individualistisk ambition att berika sig själv, samt bröt den självpåtagna isoleringen och öppnade upp mot omvärlden för investeringar. Resten är egentligen bara ränta på ränta, och denna tillväxt utgör basen i Kinas återkomst på världsscenen.
Femtio år är i detta avseende en väldigt kort tid, särskilt med tanke på att Kina då var ett av världens absolut fattigaste länder. Jämförelsen med Japans ekonomiska mirakel fram till 1990-talet haltar, eftersom Japan industrialiserade fullt ut innan andra världskriget, och därefter återuppbyggde en redan befintlig struktur.
Kina kom aldrig ur startgroparna under «förnedringens århundrade» från opiumkriget 1842 fram till kejsardynastins fall 1911, japansk invasion 1931 och slutligen inbördekrig fram till 1949, utan hade en betydligt längre uppförsbacke. Desto mer imponerande är således resultatet.
Femtio år senare är det en helt annan match, och vi ser hur USA på ett desperat sätt försöker isolera Kina på nytt, ett företag som förstås är dömt att misslyckas. Man vill behålla sin ställning som enda supermakt, medan Nixon då menade att multipolär balans utgör garanten för fred – en klok insikt man numera har övergett.
We must remember the only time in the history of the world that we have had any extended period of peace is when there has been balance of power. It is when one nation becomes infinitely more powerful in relation to its potential competitor that the danger of war arises. So I believe in a world in which the United States is powerful. I think it will be a safer world and a better world if we have a strong, healthy United States, Europe, Soviet Union, China, Japan, each balancing the other.
Richard Nixon (Time, 3 januari 1972)
