Nalle Puh gillar honing, och det är inte bara en fabel. Honung är en flytande form av sukros eller vanligt strösocker, en disackarid bestående av lika delar glukos och fruktos. De sistnämnda monosackariderna eller enkla sockerarterna är till sammansättningen identiska, men skiljer sig i ett antal kemiska bindningar.
Glukos, som vi också benämner blodsocker, är kroppens primära bränsle, som antingen används omedelbart till energiproduktion, eller sparas i form av glykogen i muskler och lever för senare bruk. Glykogen är en polysackarid, en kroppsegen motsvarighet till stärkelse, det vill säga kedjor av glukosmolekyler.
Om energitillförseln är ymnig och glykogentanken i muskler och lever blir full, omvandlas återstående glukos till triglycerider, som lagras i fettceller, kroppens stora energitank. Insulin är det hormon som reglerar processen kring hur glukos används.
Fruktos är trots den snarlika kemiska sammansättningen en helt annan molekyl. Fruktos förekommer som namnet antyder mest i frukt, och är naturens godis, en lockelse för att sprida kärnor och frön via hungriga djur. Inte bara björnar käkar fruktos i honung, nektar och frukt.
Björnar har dock den egenskapen att de går i ide om vintern, en dvala under vilken djuret sänker sin ämnesomsättning och kroppstemperatur, samt livnär sig på fettlager som har byggts upp under hösten. Björnen triggas av kallare temperatur och lägre förekomst av föda, varvid den frossar så mycket den kan, och särskilt då mogen frukt med mycket fruktos, eller rent socker som honung.
Björnen gör sig själv till tillfällig fördiabetiker, då fruktos bara kan brytas ned i levern, som svarar med att bilda fett runt organet och övriga inälvor – fettlever. Djuret blir därför insulinresistent, vilket innebär att insulinets förmåga att skyffla glukos till cellens mitokondrier försämras, med resultat att insulinet då i stället bildar triglycerider och bygger fett.
Björnen blir inte mätt, eftersom bränsletillförseln till cellerna stryps, och äter därför konstant. Det är medvetet så för att bygga rikliga fettlager, och under normala omständigheter äter djuret precis så mycket som behövs för att bevara status quo, vad man benämner homeostas.
Denna fettbildning är således naturlig, och är en nedärvd strategi för att handskas med trytande resurser. Processen reverseras senare genom att björnen hibernerar, varvid överskottet av fett ger erforderlig energi samt vatten under vinterdvalan. Djuret fastar, och känner under fasteperioden ingen hunger alls. Om du skulle råka väcka ett sådant djur i dvala, skulle det alltså inte vara intresserat av att käka din medhavda mat (eller dig).
Människan skiljer sig inte alls från björnar och andra djur i denna reaktionskedja, utan även vi bildar fett som ett svar på förekomst av fruktos – det är en nedärvd genetisk defekt som har gynnat överlevnad under fattiga tider. Det är inte den enda orsaken till den globala fetma- och diabetesepidemin, utan beror även på för stort allmänt intag av socker och kalorier i kombination med för mycket stillasittande, men det är en primär drivkraft.
När vi blir insulinresistenta till följd av för stor konsumtion av fruktos och andra sockerarter, stryps bränsletillförseln till cellernas mitokondrier på samma sätt som hos björnen, och vi sätter homeostas ur spel. Vi blir resistenta även mot leptin och andra hormon som reglerar hunger och mättnad, och på den vägen byggs en fetmaepidemi.
Man kan här notera hur USA sedan 1970-talet i allt större grad nyttjar isoglukos (high-fructose corn syrup, HFCS), för att det är billigare än den sukros vi vanligen använder i Europa. Läskeblask och annan skräpföda är alltså sötare i USA på grund av att isoglukos nyttjas istället för strösocker, och av det skälet är amrisarna bland de fetaste i världen.
Precis som björnen gulpar de i sig flytande fruktos, men de går aldrig i ide, och gör sig inte heller av med överskottet vid något annat tillfälle. Med resistens mot såväl leptin som insulin är amerikanen ständigt hungrig trots ett närmast konstant intag av energirik sockrig föda. Resultatet kan inte bli annat än metabolisk katastrof, med följdeffekter i diabetes, cancer, högt blodtryck, alzheimers, demens, svår och lång covid och en drös andra sjukdomar.
Med björnen som exempel ser vi emellertid att det finns en lösning på problemet, där en komponent är att angripa förekomsten av isoglukos och tillsatt sukros i livsmedel. Jänkarna är visserligen delvis medvetna om problemet, men detta gäller big sugar (eller kanske big corn) och är alltså en alldeles för omfattande industri för att hugga ned längs fotknölarna – det är en strid som minner om den mot tobaksbolagen.
Förr eller senare kommer man ändå att göra slag i saken och förbjuda eller i vart fall motverka det livsfarliga sockret, och då har man tagit ett första viktigt steg i att kurera medborgarna. Ett problem i sammanhanget är dock att när man väl har drabbats av insulinresistens, så försvinner det inte av sig självt bara för att man slutar äta fruktos.
Man måste likt björnen fasta bort fettet, eller på annat sätt angripa för högt blodsocker och insulinresistens med kalorirestriktion och strypt intag av kolhydrater (= socker), ty vid hög blodsockernivå producerar kroppen fruktos. Man måste vidare förstå att mer frukt i dieten inte är en lösning, eftersom frukts utmärkande egenskap är just förekomsten av fruktos – det är vad björnar äter för att bli feta, och frukt är i sammanhanget identiskt med läskeblask, juice och andra sockrade drycker.
Man måste – för att nyttja en numera vanlig analogi – platta ut kurvan, nämligen den berg- och dalbana som blodsockernivån beskriver under en typisk modern kost med socker och andra kolhydrater, «vegetabiliska» (industriellt processade) oljor och andra metabola gifter. Det gäller förstås inte bara smällfeta amerikaner, utan större delen av världen, som dessvärre har tagit efter det amerikanska skräpmönstret.
Dessa är de egentliga mekanismerna kring fetma, metabolt syndrom och följdsjukdomar som diabetes, högt blodtryck och cancer. De har alla samma källa och grundorsak, och även samma lösningsmängd. Idéerna är förstås inte mina, utan har framförts av allt fler ledande forskare i fältet på senare tid, och de fångar mitt intresse. Två aktuella böcker i ämnet är Nature wants us to be fat (Richard Johnson) och Drop acid (David Perlmutter), med något olika infallsvinklar.
