Kategorier
Kina Kultur Politik

Politisk monoteism

Om man får tro de socialliberala bonniermedierna pågår en väldig «systemkamp» mellan det demokratiska Väst och den kommunistiska hin håle i Öst. Exempelvis DN-tidningen menar att Kina nyttjar tankesmedjor och akademiska organisationer i en konstant påverkansoperation för att bryta ner västs demokratiska institutioner, med hänvisning till de konfuciusinstitut man först efterfrågade och därefter plötsligt avvisade, samt till Fudans filial i Ungern.

Nu finns förstås ingen sådan ambition, och den är heller inte möjlig, utan syftet är helt enkelt att skapa förståelse för att Kina har en egen kultur och ett eget system, som man själv äger rätten att förvalta och förändra i den takt och omfattning man själv bestämmer. Demokrati kommer säkert till Kina i en eller annan form, nämligen när folket självt kräver detta, på samma sätt som vi i Sverige implementerade demokrati alldeles utan påverkan utifrån.

Den form av demokratisk missionslusta som gör sig gällande i Väst är ett obehagligt arv från kristendomen, nämligen den absurda tanken att vi har värderingar som är universella och därmed giltiga för alla, utan att de berörda har något att säga till om. Det är en märklig form av politisk monoteism som kommer till uttryck när man ständigt vill förändra Kina.

För DN-tidningen är det kinesiska folket «förtryckt», trots att ledningen regelbundet har oerhört mycket större förtroende än exempelvis den svenska eller någon annan västlig regim, enligt anonyma opinionsundersökningar utförda av västliga organisationer. Det man uppfattar som «förtryck» är många gånger det samma som «trygghet» i kinesisk optik, och är ett uttryck för en annan grundkultur.

Tanken att det föreligger en «systemkamp» är paranoid till sin natur, och den enda sådan kamp som förs är från den västliga sidan, som fortsatt vill tvinga på Kina sitt system och sin hemkörda regelbaserade världsordning. Det är en tradition med gamla anor, från det att britter och andra tvang på Kina opiumhandel och tillträde åt missionärer och andra västliga operatörer, till den halvkoloniala ordning som rådde fram till 1949, med viss förlängning i Hongkong. Det är ett återkommande mönster.

Kina är å andra sidan en nation som först murade in sig för att hålla krigiska nomader stångna, men som ändå tvangs expandera västerut för att bemöta ständiga räder från turkar, tibetaner och andra. Sedan blev man rätt och slätt invaderade av mongolerna, med resultat att Mongoliet blev en del av Kina under dynastin Yuan och därefter. Samma procedur upprepades när manchuerna invaderade och grundlade dynastin Qing.

Nog för att Kina ofta har dominerat i det egna närområdet, med ständiga angrepp mot bland annat Vietnam, men det normala har varit att omge sig med tributstater i utbyte mot stabilitet. Även Tibet har inkorporerats i riket sålunda, som en form av beskydd mot ständiga angrepp utifrån. Men trots att man tidigare än Väst hade en magnifik flotta som seglade på hela Asien och mot Afrika, hade man aldrig några ambitioner att expandera som européerna under upptäcktstiden.

Det har man fortfarande inte, utan tvärtom är ambitionen att ställa om till «dubbel cirkulation» för att i stort vara självförsörjande, samtidigt som man nyttjar export och utrikes ambitioner som en turbomotor. Tanken att Kina skulle vilja exportera sitt politiska system är så huvudlöst dum att den inte är värd att bemöta, men samtidigt vill man inte heller importera andras – något som har framförts i ett par hundra år utan att poletten tycks ha trillat ned.

Kina är inte, har aldrig varit och kommer sannolikt aldrig att bli ett hot mot Europa och Västvärlden. Den dagen vi börjar se kinesiska kanonbåtar istället för amerikanska i vårt närområde kan vi spekulera i sådana termer, men faktiska omständigheter ger i nuläget inget stöd för sådan sjuklig paranoja.

Kommunistpartiet är ingen oförytterlig del av det moderna Kina, men är ändå den aktör som historien givit rätten att förvalta och utveckla landet. Det har varit en tumultartad resa med många bakslag, men sedermera har man ändå lyckats få båten på rätt köl och gjort en makalös resa som har få paralleller i världshistorien.

EU och USA kan inte välta kommunistpartiet över ända, som DN-tidningen vill, och det är inte heller en sak för andra än det kinesiska folket att besluta om. Det moderna Kina har utvecklats till en politisk dynastisk ordning, och vilka dynastier som framtiden har att ge kan man bara spekulera i – men även kommunistpartiet har förstås en bortre gräns, kanske om ytterligare hundra år om man ska följa det cykliska förloppet i Kinas historia.

På torsdag 1 juli firar K-partiet hundra år, och man gör det från en styrkeposition, med en pågående mission på Mars, astronauter i omloppsbana i den egna rymdstationen, och en fullständigt överlägsen hantering av pandemin. På område efter område jagar man ikapp och går förbi, och det är en utveckling som inte går att stoppa med annat än väpnad konflikt.

Men den utvecklingen ska inte tolkas som ett «hot», utan som en möjlighet. Vägen framåt heter samarbete och konkurrens, inte systemkamp. Kina har alltid varit en del av Europas välstånd i form av handel över Sidenvägen, och det är en ordning som måste upprätthållas och utvecklas. Släpp paranojan.

K-partiet – Kinas konfucianistiska parti – firar jubileum. Hammaren och skäran är av ungefär samma betydelse som den svenska kungakronan, det vill säga meningslösa regalier.