Britterna ville lämna EU för att ta kontrollen över sitt eget land, särskilt med avseende på invandringen. Men det som hände var istället att man förlorade sagda kontroll, och spann in i en ekonomisk nedgång som bara har fortsatt, med katastrof efter katastrof.
Först förlorade man naturligtvis alla fördelar av att befinna sig på den gemensamma marknaden, och tvangs därför betala tullar för import av varor från fastlandet. På samma sätt drabbades näringslivet av försämrade konkurrensvillkor åt andra hållet, när brittiska varor blev dyrare i EU.
I samma tid slog coronapandemin till, och förstärkte därmed krisen när mängder av medborgare blev arbetslösa och ekonomin mattades av. Varubrist, logistikproblem och en begynnande kostnads- och levnadskris blev vardag i Lillbritannien. Kriget i Ukraïna lade ytterligare sten på börda genom skyhöga energipriser i det gasberoende landet.
Prognoser om produktionstapp om fyra procent och motsvarande nedgång i ekonomin var emellertid kända på förhand, och något britterna ansåg Brexit vore värt, i vart fall den majoritet som vann. Man valde självständighet till priset av vissa umbäranden, även om dessa blev större än befarat.
Men mest svider nog ändå det faktum att invandringen sedan utträdet 2020 tvärtom har ökat, med en nettomigration som 2023 beräknas omfatta 745 000 personer, mer än dubbelt så mycket som när omröstningen ägde rum 2016. Till råga på allt är det den utomeuropeiska invandringen som skjuter i höjden, medan européerna lämnar det sjunkande skeppet i strid ström.
Det är visserligen inte asylinvandring som i första hand drar upp statistiken, utan främst arbetskraft (särskilt vårdpersonal), studenter och en viss andel BNO-hållare i Hongkong, även om den senare skaran knappast lär bli permanent i landet, utan tvärtom har svårt att acklimatisera sig.
Men det är ändå en form av löne- och jobbdumpning som frestar på det brittiska arbetarkollektivet, samtidigt som sådana skaror borgar för fortsatt kulturell friktion, inte minst i storstäderna. Med enskilda invandrare kommer småningom den större familjen, och problemet accentueras – även om man säger sig vilja stoppa sådan anhöriginvandring, lär det inte vara möjligt.
På samma sätt som i Sverige föreligger i Lillbritannien en bostadskris, som naturligtvis förvärrar problemet ytterligare, inte minst genom att trissa upp fastighetspriserna och motsvarande hyror. Fler invandrare samtidigt som tillväxten stagnerar och landet går in i recession är knappast ett uppbyggligt recept.
Frågan är emellertid hur en regim i ständig kris och med premiärministrar som avlöser varandra i rekordfart ska kunna återta kontrollen, även om den konservativa högerministären under Sunak skulle bytas ut. Båda blocken förefaller vara handlingsförlamade när de sista resterna av det forna imperiet rämnar inför öppen ridå.