Nationalistpartiet Guomindangs (GMD) Han Guoyu såg länge ut att gå mot en promenadseger i presidentvalet i Taiwan på lördag, efter att regerande Demokratiska framstegpartiet Minzhu jinbudangs (DPP) Cai Yingwen tappat allt mer i popularitet. Särskilt tappade DPP stort i de mellanliggande lokalvalen.
Men Cai har kunnat rida på händelserna i Hongkong under det gångna halvåret, och har nu en bekväm för att inte säga ointagbar ledning. Det är främst landets unga som sympatiserar med upploppsmakarna i Hongkong, och det är främst de unga som vill utropa självständighet från Kina. Därmed tar man parti för självständighetslutande DPP.
Ön är förvisso i praktiken självständig som Republiken Kina, men de historiska förutsättningarna är att det forna inbördeskrigets parter båda har hävdat sig företräda hela Kina, och GMD har alltjämt denna hållning. I det internationella samfundets ögon hade Republiken Kina denna roll fram till 1971, varefter Folkrepubliken Kina övertog Kinas mandat i FN. Det är av det skälet Taiwan saknar diplomatisk representation i världens länder samt kallas kinesiska Taibei i internationella sammanhang.
Om Taiwan formellt utropar självständighet innebär det att man frångår principen om ett Kina, vilket kan leda till förvecklingar med och repressalier från Kina, i extremfall även väpnad konflikt. Det är för den skull USA:s sjunde flotta har beredskap i regionen, och USA har lovat att bistå Taiwan i händelse av krig.
Även det har sina invecklade historiska trådar. Taiwan ansågs ursprungligen förlorat till Beijing, och man menade att det bara var en tidsfråga innan Kina skulle göra slag i saken. Kinas intåg i koreakriget i början av 1950-talet, när Nordkorea i princip var besegrat och bara hade trupp längs kinesiska gränsen, förändrade dock den amerikanska geopolitiska strategin, kanske för att man insåg att Kina utgjorde en formidabel motståndare. Under andra omständigheter hade vi alltså haft både ett enat Korea och ett enat Kina, men såväl kinesisk som amerikansk intervention förändrade det historiska utslaget.
Taiwan var länge en hårdför diktatur, en nationalistisk kopia av det kommunistiska Kina, men demokratiserades (i likhet med Sydkorea, en annan tigerekonomi) under slutet av 1980-talet efter en längre period av ekonomisk tillväxt, den process man hoppas Kina småningom ska ta efter. Eller hoppades i preteritum, ty många har förlorat tron till tanken på att ekonomisk tillväxt med automatik leder till demokratisering. Kanske är man för otålig, givet att Kinas ekonomiska tillväxt startade först på 1980-talet och givet landets storlek – Kina är en drake, inte en liten tiger.
Trots diverse bakslag har demokratin satt sig i Taiwan, och de yngre generationerna har föga förståelse för historiska trätor. De ser med avsmak på Kinas mindre goda sidor, och fruktar att de ska förlora sin frihet under ett land, två system, det man (grundlöst) menar händer i Hongkong. Hongkong och Taiwan blir därmed politiskt sammanlänkade geopolitiska oroshärdar.
Bland befolkningen som helhet förespråkar mindre än en tredjedel formell självständighet, varför Cai inte har mandat att utropa en sådan i nuläget. Men bland unga är varannan för självständighet, varför ett avgörande kan komma om ännu någon generation. Tills dess är budskapet att man nära nog mangrant avfärdar Beijings system, och Kina har därför att förändra sig självt och erbjuda ett mer attraktivt förslag för att ett enande överhuvudtaget ska komma på fråga.
Här har vi även huvudskälet till att Kina inte utnyttjar sitt mandat att krossa upploppen i Hongkong, för det skulle skicka alldeles fel signal till Taiwan. Samtidigt ser vi alltså att det egentligen inte spelar någon roll, för Kina anses ändå lägga sig i självstyret och Hongkongs regering ses som marionetter till Beijing. Sanningshalten i dessa påståenden är mindre viktig, eftersom det ger en politisk hävstång som man kan nyttja – och det har Cai Yingwen lyckats med.
Vad framtiden har i sitt sköte går inte att veta. Jag vågar inte sia om Taiwans framtida status, givet hur mycket vatten som hinner rinna under broarna under ett kvartssekel eller så. Men tendensen är den mot frigörelse, vilket kanske resulterar i en mindre konflikt men sedermera godtas av ett Kina som självt har förändrats såpass mycket att man inte längre håller historiska förhållanden heliga. Mongoliet, tidigare en del av Qing, är ju numera självständigt, utan att det överhuvudtaget ifrågasattes av Folkrepubliken Kina när den bildades.