Donald Trumps allra första arbetsdag innebar bland annat ett omedelbart utträde ur Trans-Pacific Partnership (TPP), ett föreslaget handelsavtal mellan ett antal asiatiska och amerikanska länder. Syftet var bland annat att motverka Kinas dominans, men det var i Trumps ögon inte tillräckligt bra, och bar dessutom föregångaren Obamas prägel.
Trump ville istället ha bilaterala avtal med samtliga ingående spelare, och valde samtidigt att påbörja ett handelskrig mot Kina i syfte att återskapa amerikanska jobb och reducera det amerikanska handelsunderskottet. Av detta bidde dock intet, och Trump kan i praktiken sägas ha förlorat på alla punkter.
Till yttermera visso gav han därmed Kina fritt spelrum att sätta den vidare dagordningen, vilket nu har fullbordats i ett annat handelsavtal benämnt Regional Comprehensive Economic Partnership (RCEP), omfattande Kina, Sydkorea och Japan i Östasien, Vietnam, Singapore, Malaysia, Brunei, Kambodja, Laos, Indonesien, Myanmar, Thailand och Filippinerna i Sydöstasien samt Australien och Nya Zeeland i Oceanien.
Tillsammans står de femton länderna för en tredjedel av världens bruttonationalprodukt, och blir därmed världens största handelsblock. I geopolitiska termer innebär det att Kina knyter till sig de flesta av regionens länder, vilket gör att de blir mindre benägna att ansluta sig till amerikansk fientlighet mot Kina. Även Indien, som för närvarande har en del skärmytslingar med Kina i Himalaya, har en option att senare ansluta sig.
Avtalet innebär att den ekonomiska förskjutningen mot Asien tar ett steg framåt, och att regionen som helhet gynnas. Det är på sätt och vis anmärkningsvärt att Kina, Japan och Sydkorea för en gångs skull sätter sig i samma båt, och det är i politiska termer ett dråpslag för USA och dess hegemoniska anspråk i regionen. Hur ska Biden kontra?
